Smaken är som baken - Syndromet U.D.A

Häromdagen avnjöt Kulturfascisten ett gemytligt livsporträtt av skådespelaren Ernst-Hugo Järegård. Denne svenske klenod. En fantastisk skådespelare och oerhört intressant person. Dennes storhet och glans till trots kunde Kulturfascisten inte sluta tänka på en sak under hela programmet; nämligen dålig andedräkt. Nu framgick det ju av programmet att Järegård själv var en fåfäng och oerhört väl-groomad man med höga krav på såväl hygien som klädstil (och klä sig det kunde han!) men ändå etsade sig tanken fast i sinnet och vägrade lossna. Då ställer vi oss frågan, kan man på en människas utseende ana dålig andedräkt? Kan alltså en person se ut som om han eller hon lider av detta problem? Jag anser det. Jag vill på något sätt inte förnärma Ernst Hugos minne då jag själv hyser den största respekt för hans karriär, men fakta kvarstår. Karln ser ut att ha dålig andedräkt. Är detta den slutgiltiga spiken i vår ytliga och utseendefixerade tillvaros kista och är det då jag som slår i den? Så må vara men jag står vid min åsikt.

Dock får detta inte misstolkas som att endast äldre människor kan lida av syndromet Utseendemässigt Dålig Andedräkt eller U.D.A som vi numer kallar det. Nej absolut inte. Beviset på detta är skådespelaren Matthew Fox, känd från serier som Party of five och Lost.



Dock upptäcker vi ett intressant mönster i och med inkluderingen av den annars så hunkiga Fox. Nämligen tung andning! Kan detta vara svaret på varför vissa personer kan tänkas lida av U.D.A? Det är min teori. Tung andning medför en närvaro av andedräkt som betraktaren relaterar till och sen bildas en uppfattning om dofter från fiktiva munhålor rent psykiskt. Svaret är enkelt, tung andning. Sluta andas tungt på televisionen och vi är kvitt problemet. Kanske skådespeleriet får sig en törn och måste hållas tillbaka men det är för erat eget bästa.

Kom ihåg! Livet är inget för amatörer och det är inte skådespeleri heller.

Hands - Dues paid

Så var den äntligen här. Nyss fick ni mixtapet och nu bjuckar vi på en helt göttepöse med blandade godbitar i form av egna tolkningar av klassisk boom bap. Lil' five fingers funkee gör det igen. Denna gång är det straight up remixer. Här ger vi er Dues paid: www.illshitrevival.com/audio/Hands_-_Dues_Paid.rar

Kulturfascistens egna favoriter är nog än så länge CL Smooth's "Take you there" (lyssna på hooken), "Danger" med Blahzay Blahzay och naturligtvis Funkdoobiest's "Pussy aint shit.

Tanka hem skiten nu för ert eget bästa! Kaboom bam goddamn, nyårsnatten är räddad!

God jul till alla & envar!

Kulturfascisten är inget huge fan av julen men är en sympatisk människoälskande själ som inte vill dra ned stämningen för andra som råkar uppskatta högtiden.

Så från mig alla till er alla, en riktigt god jul (förutom Belgare, jag tycker verkligen inte om belgare).

Hands - Every night's a Tuesday night mix

Kulturfascisten har tidigare bjuckat på godbitar från denne funky herre och har ingen anledning att sluta nu. I väntan på den beryktade remix-skivan släpps nu ett mixtape (det tredje i raden) fyllt till bredden med bumpin' tracks, blends & cuts.

Tanka, packa upp och bli packad till tung-gunget. Kaboom! Hands - Every night's a Tuesday night hittar du här:

http://www.illshitrevival.com/audio/Hands_-_Every_Night%27s_A_Tuesday_Night_Mixtape_(5ingers_&_2urntables).rar

Svenska Skateboardgalan 2008 (The juice)

Vad hände där egentligen bakom kulisserna?

ACCEPT NO IMITATIONS!

Fick ett tips om detta http://kulturfascist.blogspot.com/2008/11/vlkommen-tack.html och var tvungen att se om det var sant. Ville inte tro det först men ni ser själva.

Kom ihåg! Bara för att det glittrar betyder det inte att det är guld. Var på er vakt för billiga knock-off's. Vi visste ju alla att de skulle börja dyka upp förr eller senare men.

RECLAIM THE STREETS!

Bröder och systrar! Tiden har kommit att ta tillbaka de gator som rättmätigt tillhör oss. För länge har vi blivit hunsade på våra egna gator och torg. Det är dags att stå upp mot förtrycket. Vi måste förena oss i kampen mot den gatudiktatur som nu råder i vårt samhälle.



Jag talar naturligtvis om barnvagnsnazisterna! Denna förtryckarstat som gör våra gator osäkra och helt utan hänsyn rent regelvidrigt bokstavligt talat kör över oss vanligt gräsrotsfolk. Dessa desillusionerade kreatur har likt en sydamerikansk diktatur tagit över gatorna utan ett uns av demokratisk inblandning. En och en, på led ellre i stora folksamlingar ränner de planlöst omkring och siktar gärna in sig på unga laglydiga medborgare. Regler och lagar tillbordas icke för dessa samhällets bulldozers. Samveteslöst krossar de allt i sin väg eller nöjer sig med att endast sinka den hårt strevande arbetaren i dennes försök att ta sig till jobbet.
Vad får er att tro att ni har rätt till fullkomlig vett & etiketts-anarki när det kommer till det offentliga rummet? Är det en medveten strategisk komplott eller är är ni bara av naturen rent onda i samma anda som Kants teorier?
Vad är ni ute efter?

Likt de klassiska bilderna av den ensamme mannen på Himmelska fridens torg som trotsar regimens pansarvagnar tänker jag nu ställa mig mot förtrycket en gång för alla. Ni är en belastning och era parasiter till barn kommer med största säkerhet vara en belastning för samhället inom bara några få år med tanke på den fostran de kommer erhålla från dessa föräldrar.
Kommunalpolitiker avsätter stora summor av skattebetalarnas pengar på förbud och skyltar angående skateboardåkning på Sveriges gator och torg. När skall dessa insatser även gälla det verkliga problemet frågar Kulturfascisten sig?
Vi kräver omedelbar reaktion från regeringen. Reinfeldt, gör ett sista rosslande andetag och gör en insats för att rädda din allians ansikte genom att göra något för dina medmänniskor.
Inför ett strikt utegångsförbud för barnvagnar efter klockan 12 om dagarna. Under dessa tider får ej heller mer än ett ekipage vistas bredvid varandra där utrymme inte ges. Söndag är undantaget utegångsförbud. Då kan de få förpesta och decimera gatutrymmet bäst fan de vill.

Som sagt! Våga stå upp mot förtrycket! Det är dags att ta tillbaka våra gator och göra dem trygga igen. RECLAIM THE STREETS!

Så var den här äntligen!

Nej jag pratar inte om årets julklapp. Nej, här pratar vi om en återkommande svensk (media)tradition. Likväl som Gävlebocken bränns, midsommar firas och vasaloppet körs så finns det en årlig högtid som i år kom senare än väntat. Jag trodde nästan vi skulle gå ett helt år utan den för första gången på många år men så damp det ner som ett brev beställt från suspekta hemsidor.

Jag pratar naturligtvis om det "nya dödsknarket"!
Varje år (oftast under sommaren) fylls kvällspostens löpsedlar med fetstilta rubriker som skaldar, varnar och upplyser oroliga föräldrar om "Så vet du om ditt barn tar det nya dödsknarket".
Den fantastiska kvällspressen upplyser till alltid lika målande vad det heter, hur du får tag på det, hur ruset ter sig och allt annat som dagens ungdomar behöver veta för att kunna avnjuta nya vägar till avskärmning från finanskriser, arbetslöshet, sexuella övergrepp och allt det där vårt fantastiska samhälle består av.

I år heter det nya dödsknarket Mefedron (egentligen 4-metylmetkatinon) och är ett pulver som enligt utsago avger en distinkt doft av skaldjur och enligt statens folkhälsoinstitut "anses kunna ge ett euforiskt rus med hallucinogen effekt"

Symptomen ungdomarna brukar uppvisa är bland annat förvirring och apati säger personalen på Mariapool i Stockholm. Låter ungefär som att vara ung över huvud taget tycker Kulturfascisten? Stackars föräldrar som nu endast har dessa direktiv att gå på när de ska CSI-kartlägga deras barns tillvaro då de symptomen stämmer in på de flesta mellan 13 och 20. Förvirring och apati är lite som i alla fall Kulturfascistens egna tillvaro har kantats av de senare åren.
Det är tragiskt att en ung flicka nyligen gick bort på grund av användandet av det nya dödsknarket som klassades som olagligt så sent som igår.

Men tack Aftonbladet för att ni hjälper till att hålla mig a´jour bland knarket. För lite lustigt är det ändå hur just trendkänsligt de nya drogerna är. Tack för att ni som sagt uppdaterar mig om vilka de är, var jag hittar dem och hur fantastiska de kan göra en.

Bloggsistren

Vi här på Kulturfascisten kanske inte har träskpunken fasttejpad närmast pungen direkt men musik tycker vi om. Därför lägger vi till kollegan Fröken Bünger här bland annat värt att kolla in förutom Fascisten själv.

Så klipp luggen, putsa nitarna och fyll Jack Danielsflaskan till bredden med äppeljuice och smyg förbi Freuhlein Büngers blogg vettja.

Kom ihåg! Livet är inget för amatörer och det är inte bloggcirkusen heller.

Mer gammal Kulturfascisten i Transition.

Lyckades lista ut hur man gick till väga för att läsa alla upplagda gamla nummer av tidningen på nätet. Så här är ännu en webb-version.

http://issuu.com/transition/docs/transition_nr4_2008/105

För att läsa om "Kulturfascisten och sexualiteten" får du ta dig till tidningskiosken och inhandla senaste utgåvan som finns i hyllorna nu.

Alla heter inte Glenn i Australien.

Nej det gör de inte. De heter Sean Men vi börjar från början. Idag kom det in en karl runt 30-strecket på Kulturfascistens arbete och skulle inhandla varor i dennes detaljhandel. Med sig hade han en barnvagn med tillhörande barn. Lite smådrygt och likgiltigt responerade herren Kulturfascistens välkomsthälsning och erbjudande om assistans i besöket.

Ur svaret som var på engelska lyckades även en distinkt aussie-dialekt urskiljas, därav kan vi utgå från att karln var från Australien. Efter en stunds smygande inhandlas en del varor och likgiltigheten i mannens svar fortsätter. The boy from down under betalar sina varor och lämnar butiken. Dock kvarstår en liten detalj. Barnet! Den barnvagn med tillhörande knodd står kvar på den plats den först lämnades. Ca 45 sekunder senare kommer mannen in och hämtar det kvarglömda kollit. 45 sekunder kanske inte verkar som en stor sak men att överhuvudtaget tanken på att ens glömma bort sin egen avkomma i sin konsumtionslust är skräckinjagande. Hur kan man göra något sådant? JO! Det ska jag berätta för er nu. Kulturfascisten har nämligen utvecklat en teori för detta fenom som just är ett fenomen och säkerligen svaret på ovanstående fråga.

Så här ligger det till, helt utan undantag. I Stockholm (i hela landet säkerligen ett enormt mörkertal) finns det en större mängd australiensiska herrar runt just 30-strecket som heter Sean. Ja, ALLA heter Sean och inget annat. Vad gör de här undrar ni?

De är här på grund av Linda och Helene. Linda och Helen är de svenska tjejer som gör sin obligatoriska resa till Australien när de är i 20-årsåldern (Kos och Kreta har numer ersatts). De åker dit, börjar "älska" surfing och inte minst Sean! De gör det allihopa. Varje Helene, varje Linda och varje Sean. De äslakr varandra naturligtvis djupt efter att ha känt varandra i 3 veckor och kommer vara ihop för evigt. När en månad gått och Linda eller Helene måste hem till Sverige sker ett tårdrypande farväl men med löften om evig trohet och ett snart återseende (som för båda parter är relativt tomma ord). MEN! Då vill de sig så att när Linda och Helene kommer hem till Svedala igen infinner sig ett lätt illamående, humörsvängningar och svällande mage som ej beror på kost eller liknande. Nej det är livets fantastiska cirkel som tar vid och en lätt oönskad graviditet är ett faktum.

Följande sker. Sean flyttar till Sverige för att ta sitt faderliga ansvar, fryser och relationen knakar i fogarna. Sean stannar dock kvar efter separationen och har delad vårdnad om Lill-Sean.

Det är därför Sean är kapabel att glömma sitt förbannade barn i en butik därför att Sean drömmer sig tillbaka till värme, sol och sexiga surfarstränder hemma down under. istället är han fast på något byggnadskneg i ett gråkallt Stockholm tillsammans med sina hundratals gelikar. Case solved! Good thinkin' Batman! Elementärt min käre Watson o.s.v o.s.v.

Slutsats. Alla heter Sean i Australien och har en liten oäkting med Linda eller Helene Stockholm. KABOOM!

Livet är fan inget för amatörer skall ni veta.

Biggedyback in tha days. Rap edition Pt. 2

För ett tag sedan fick ni smaka på godsakerna från duon Sci-Fi & Hands. Även om man inte är down like the syndrome med boom bap kan detta till och med få din morsa att få lite crack-ryckningar i jazzpjucksen av så här fonky tunes. Som om ni som fick blodad tand av föregående kan vi nu berätta att snart släpper karln bakom spakarna på den svettdrypande SP-1200:an Hands, en egen remixskiva med egna tolkningar av 90-talets créme de la créme av tung-gung. Enligt säkra källor är det riktigt nära nu och vi kan här bjuda på ett litet smakprov på underverket i form av lite snippets. Skiten hittar fläkten helt enkelt och dessa babies skulle säkert varit Carrol approved under FTC-tiden.

Här hittar du snippets: http://www.isk.kth.se/~andersn7/hands_-_dues_paid_snippets.mp3

Och eftersom ni inte får nog:

http://www.myspace.com/5ingers

http://www.myspace.com/scifihands

http://www.illshitrevival.com

Kaboom bam goddamn!

Ett skithuvud, ett före detta skithuvud och ett skithuvud som inte vet om att han är ett skithuvud.

Kulturfascisten har den senaste tiden gjort ett avbrott från den tyngre litteraturen och gått lös på lättsammare crap i form av biografier. Biografier bör nog ses som ren underhållning och är säkerligen lika sanningsenlig (i de flesta fall) som sin grann-genre fiktionen.

3 olika självbiografier har avverkats mer eller mindre samtidigt. Kulturfascisten har en förmåga att parallellt läsa flera böcker på samma gång. Kan bero på dåligt tålamod eller rastlöshet, vem vet?
Dessa tre verk har en gemensam nämnare, nämligen skithuvudet och det är inte Kjell Bergqvists klassiska karaktär i Vinterviken vi diskuterar då (hur än fantastisk tolkning det än må vara). Nej här handlar det om 3 stycken olika personer med olika skithuvudaspekter. 3 individer, 3 skithuvuden.



"Bukowski - En biografi". Howard Sounes

Jag har aldrig riktigt fått grepp om Bukowskis böcker. Har läst både romanerna och en del poesi. Vid första anblick har jag för mig att jag drogs till den skitiga, opolerade och vad jag trodde då var en oromantiserad bild av ett människoöde och leverne. Det har alltid diskuterats flitigt huruvida Bukowskis fiktiva karaktär Henry Chinaski återspeglar författarens riktiga liv. Att de är mer eller mindre samma person finns det väl ingen som ifrågasätter. Men under biografins gång dödas min tidigare nämnda uppfattning om det "oromantiserade livet" just därför att det var tydligen precis det Bukowski gjorde. Inspirerad av John Fantes bok flyttar han till samma kvarter som denne skriver om och mer eller mindre söker upp det skitliv som han senare kom att skriva om. Därmed är lite av det nakna och ärliga i min bild av Bukowski rejält skakad. Dessutom är berättelserna om Bukowski's egna beteende mer något som man förknippar med GG Allin eller valfritt freak vilket mer bara bekräftar att Bukowski var ett skithuvud. Det skall dock tilläggas att detta är något Bukowski aldrig hymlat med och mer eller mindre stått för. Denna ärlighet får väl uppskattas antar jag.



"Grace after midnight" Felicia "Snoop" Pearson & David Ritz.

Tack vare ett fruntimmer i Kulturfascistens bekantskapskrets är han numer hooked på tv-serien "The wire". En serie om livet på Baltimores gator och en poliskår som kämpar för att rensa just dessa. Faktiskt en rätt inspirerande serie som inte bara innehåller gunfights och "fuck's" var och varannan sekund som annars HBO-serier brukar göra. Nej det finns rent av lite innehåll med. Framförallt lyckas de få betraktaren att hysa sympati för båda sidor. Man sympatiserar med poliser, knarklangare och fan och hans moster samtidigt som man avskyr lika många karaktärer. Till slut vet man inte vilka som är protagonister respektive antagonister vilket gör det hela delikat att avnjuta. En av karaktärerna i serien är "Snoop". Ett kvinnligt väsen som arbetar som hit(wo)man åt en av de ledande thugsen. Det som är fascinerande med denna karaktär är det faktum att hon plockades direkt från Baltimores gator där hon mer eller mindre arbetade med samma saker som serien handlar om och spelar sig själv i viss mån. Hon bär bland annat samma namn i serien som i verkliga livet. Allt detta berättar hon om i "Grace after midnight". Visst är det sjukt intressant att höra hur gatu och fängelselivet påverkat en tjej i samma ålder som Kulturfascisten själv. Dock innehåller boken för mycket tjafs om hur hon ändras hela tiden i olika riktningar fram och tillbaka. Dessutom är boken skriven i fruktansvärt korta stycken att berättelserna aldrig hinner få något större djup eller mening. Man hinner liksom inte ta till sig av realiteten innan det är dags för nästa skröna. Men förvandlingen från skithuvud till före detta skithuvud är naturligtvis en fin historia som på något sätt är menat att inspirera andra i rätt riktning. Dock är detta nog bara för hardcorefans av serien.



"Cheech & Chong". Tommy Chong

Herregud?! Detta skräp inhandlades på ren impuls under berusning och uttråkning på JFK-Airport i New York.
Stonerfilmer har aldrig riktigt tilltalat Kulturfascisten trots dennes ändå rätt drogliberala syn. Det är en rätt onödig genre helt enkelt. Ett litet småfnitter till Half-baked kan ha yppats men utöver det ingenting. Denna biografi måste vara bland de mest desillusionerade av alla genom historien. Helt utan självinsikt beskriver Tommy Chong (den smala skäggiga snubben av dem) hur de två helt förändrade synen på film och komedi och var pionjärer och bla bla bla. Visst är det lite halvkul att läsa om Chong's musikaliska karriär med olika Motownturer och namedrops. Men det slutar där. Vem fan ser Cheech & Chong som några komiska genier som radikalt skakat om både film och humorvärlden? Nej, här har vi den tredje gradens skithuvud som är den värsta av dem alla. Den som inte själv inser att han är ett skithuvud.

Håll er långt borta från skräpet.

En blogg fast på nätet fast i tryck fast på nätet.

Joråsatte! Tydligen så går det att läsa papperstidskrifter även på det här världsomspännande intranätet. Vet inte riktigt hur det funkar men här kan man tydligen läsa Kulturfascistens alster från tidningen Transition även online. Håll utkik efter det senaste numret som droppar nu i dagarna för mer godo. Så länge kan ni läsa gammalt mög från förra numret. Based on a true story.

issuu.com/transition/docs/transition_nr5_2008/136

Peaches!

Vid vägen! Här efter sisådär bara ett halvår fattat det här hur man länkar?! Jeez?

J-Flo back in bizz!

Trots internet har återigen bloggen hållits väldigt ren från inlägg igen. Detta är på grund av slängar av dödsknark, slagsmål och panikångestattacker som kantat tillvaron den senaste tiden. Kanske kommer dessa ämnen tas upp vid senare tillfälle.

Men glada nyheter är dock Florellen som är tillbaka. Men låt er inte luras, han är fortfarande J-flo from the block. Farzilla that is. Kaboom! How do you like these apples?

Årets S.O.T.Y? Plus internet!

Silas Baxter Neal blev Thrashers Skater Of The Year 2008. Hur i helvete gick det till?
En videopart i världens tråkigaste film räcker tydligen.

Det finns ett problem som Kulturfascisten har med denna snubbe. Problemet ligger i att Kulturfascisten borde gilla honom. Han har smakfulla trick, snärt och allting men är ändå så sjukt slätstruken att man inte tar någon som helst notis om killen. Kan det ha varit E´s-tiden som förstört hela vibben tro? Det kittlar föga i pungen i alla fall. Så mycket vet vi. Årets SOTY kan ha varit det svagaste på många år. Var är Busenitz utmärkelser? Har han ens fått några?



Roligare nyheter. Nu har Kulturfascisten gett upp sitt mobila bredband från Telenor som kan suga all skärselds rövar till ett annat som än så länge fungerar. Så kanske kanske kommer bloggen hållas uppdaterad nu. Den som ser får leva helt enkelt. Glöm inte att hålla ögonen öppna för nästa utgåva av Transition där Kulturfascisten som vanligt får en helsida att släppa tidskriftliga exkremeteter i vardagen.

Biggedyback in the days Rap edition (Exclusive)

Här på Kulturfascisten har ni annars mest kunnat ta del av smått pretentiös crap i form av halvtaskiga tankar och funderingar samt lite filmklipp.

Nu är det dags att bredda horisonten mot musiken. Det fanns en tid då musik gjordes med känsla och rent av i takt. Kulturfascisten har alltid varit down like the syndrome med the rapgame men har de senare åren tappat lite intresse då det inte riktigt fanns någon funkyness kvar i musiken. Då är det tur att det fortfarande finns bakåtsträvare som vägrar släppa svunna tiders ideal.

Sci-Fi & Hands är en Stockholmsbaserad duo som består av en kroniskt klagande datanörd samt en blankpolerad KTH-akademiker. Vid första anblicken kan dessa herrar kanske kännas malplacerade men när de slår sin kulpåsar ihop skapas något vi inte hört sedan 90-talets mitt på den amerikanska östkusten. Därför ser Kulturfascisten det som ett privilegium att exklusivt få bjuda på lite toner från denna duo. Efter strul med ambivalenta japanska skivbolag och distributörer har de nu valt Kulturfascisten som forum för deras musik. Låten har ett par år på nacken men ämnet "fruntimmersbekymmer" är tidlöst.

Så from the time Cam was a killa and Skillz was mad ber vi eder cranka upp boom boxen och njuta av Sci-Fi & Hands - The Dating Game exklusivt här på Kulturfascisten. Kolla även in www.illshitrevival.com.

Låten hittar du här: Sci-Fi & Hands - The Dating Game
Kaboom bam goddamn!

Best of bloggsommaren 2008

Höstmörkret och kylan är ett faktum. Sommaren är blott en förnimmelse långt bak i våra sinnen som ett bekant ansikte vi inte riktigt kan placera. Borta är ljumma dagar med folköl och kvällssessions i Humlan eller valfritt lokalt spot. Nu väntar trånga inomhushallar med entréavgift, asbestbefläckade garage och ett helvete på jorden vi kallar vinter. Dock är helvetet enligt utsago åtminstone varmt.

Så hur skall vi gå tillväga för att inte ta till drastiska medel som vintern tillför vare sig det är psykotiska tendenser, rista in "Kent" i armen med slöa rakblad eller överkonsumtion av alkohol?
Jo medborgare, vi skall minnas och glädjas. Istället för att förtränga en svunnen tid för att glömma sorgen och lindra smärtan över värmen och glädjens frånvaro skall vi ta tillvara på det som varit medan vi blickar framåt mot nästa. Därför har Kulturfascisten lite snabbt knåpat ihop bloggsommarens godbitar i en liten filmsnutt. Vissa saker har visats för allmänheten, vissa inte. Istället för att klaga över dålig kvalitet och bortfallet skateljud tycker jag istället vi skall njuta, kontemplera och minnas den svenska skatesommaren för vad den är.

Medverkar gör bland andra: Joel Svärd, Mika & Joakim Edin, Love Eneroth, Bröderna Ingelhammar, Jerry Svensson och Lewis Marnell.

Håll till godo. Best of bloggsommaren 2008.

Fast centrerad i gamla normer.

Så här ser frontfiguren för trångsynthet ut idag. Den gamla Torbjörn Fälldin-mentaliteten sitter tydligen kvar i sveriges kanske mest menlösa partiprogram. Per Ankersjö är personen som nu bestämt sig för att sätta ner sin stövel och rösta nej för Highvalley-projektet. Tydligen skall de 30 miljonerna som avsatts användas till betydligt viktigare saker såsom nermalda kadaverrester i djurfoder och steroider till tjurar. I en tid då Sverige satsar på makabert korkade saker istället för vettiga är det intressant att se denne man helt plötsligt komma till insikt att just nu är det dags att sätta stopp. "En smal intressegrupp" som Ankersjö så fint uttrycker det i sin blogg ska väl representera sveriges skateboardkultur. Den smala intressegruppen är den enda jävla motparten till dagens sjukt försoffade ungdomar som kanske inte anser att dataspel är det bästa alternativet till fritidsaktivitet. De som faktiskt tycker att kamrat- och gemenskap samt fysisk rörelse är en trevlig sysselsättning istället för att välja det mindre ansträngande alternativet som kallas "ingenting". Sätt stopp för den vidriga högeralliansens framfart som helt lagligt får göra det svårare och svårare för en vanlig människa att leva i samhället. Statistiska siffror som falskt vittnar om en positiv vändning är tydligen mer prioriterat än reella ting som förändrar.

Centern är och förblir ett förlegat parti med huvudet i sanden och mentaliteten kvar i 40-talet och här får det ett ansikte.
Per Ankersjö kommer hädanefter få representera ett bakåtsträvande som Centern så påpassligt fortsätter att visa prov på.

Kulturfascisten önskar Per Ankersjö ett ligg och ett fortsatt gott liv på Södermalm. Vill du pissa på denne med tänkvärda åsikter? Tveka då inte att göra det här:

http://perankersjo.blogspot.com/2008/09/nej-skateboard-r-inte-krnverksamhet.html

Att han själv använder Magnum Bonum-omslag för att bildlikt representera sina åsikter talar för sig själv hur denne man tänker och fungerar.

Inget internet.

Kära medborgare. Vi ber om ursäkt för de ointräffade inläggen sen Sverige äntrades igen. Internet är numer ett minne blott för Kulturfascisten men stora ansträngningar är i fullt bruk för att återupprätta en fast förankring i fantasivärlden.
Dessutom har den babylonska skökan Kulturfascisten så hårt slagen i kättingar att tid är en lyxvara ej förunnad er tillgivne. Men misströsta icke, föro det ligger i luften och skiten kommer till sist hitta fläkten.

Om abstinensen kräver mer kan ni så länge betrakta senaste utkomna nummer av Transition där ett litet avbrott från snöslask kan berika eder med en trans-atlantisk historia ej publicerad här tidigare. http://transition.se/magazine.aspx

Vi har ju även nöjet att berätta att en annan munlädersmörjare har tagit skiten till nya nivåer och nu tar vid där blondinbella slutade. Martin Karlssons eminenta tankar kan skådas på skatefeber nu så kolla in det med.


Snart kommer vi vara tillsammans igen, snart.
Tills dess. "Livet är inget för amatörer" och det är inte internetuppkopplingar heller.

YAAAY!

Helt plötsligt såg Kulturfascisten en blå strimma på en annars rejält förmörknad himmel. Färjestad spöade skiten ur Djurgården i elitserien. GO Fittard Wallin!

Thats all, I'm out (again).

Korvens två ändar.

Men en New York-vistelse har bara en. Då var äventyret slut för den här gången. Det kan bli svårt att summera eftersom Kulturfascisten just nu befinner sig i ett rejält berusat stadie på JFK Airport strax utanför New York City. Planet är naturligtvis försenat och de "hoppas" att jag skall hinna med mitt transferflyg från London till Stockholm. Den som ser får leva helt enkelt.

Vad har hänt de senaste dagarna då? Inte så mycket att berätta faktiskt. Kulturfascisten höll på att få bögstryk ute i Brooklyn men dagen slutade tillslut med att han åt veganmat på ett pittoreskt litet café vid Bedford Avenue.
Victor var ett trevligt tillskott till den annars sjukt lama skara som har befolkat Kulturfascistens rum den senaste veckan. Det tyska paret som går och lägger sig klockan nio varje kväll med varsin John Grisham-bok (som bara det framkallar lätt illamående) har inte så mycket att komma med när det gäller de kommunikativa gränserna Kulturfascisten så gärna vill korsa under resor. Alex är ryss och har stora jeans och sjukt små T-shirts och köpte blottar-rockar på Sean John-butiken på 5th Ave som kostar typ 10 lax. Även han blev tydligen förbisedd när det kom till de språkliga gåvorna då han inte säger ett jävla ord. Men åter till Vic. Vic är från början från Puerto Rico men residerar sen många år tillbaka i Florida. Där har han studerat ekonomi och är nu i New York för ett antal dagar trainee-utbildning för att sedan få ett sjukt välpröjsat kneg någonstans på Wall Street. Dock med den finansiella kris som sveper över USA just nu och som även påverkar resten av världen undrade inte Kulturfascisten om det var sjukt fel tillfälle att starta upp inom branschen. Vic förklarade över en middag och några öl detaljerna för varför USA:s finansiella kommer vända och Kulturfascisten förstod säkerligen ca 0,6 % av det han förklarade men en jävla trevlig prick var det i alla fall.

Men nu är som sagt denna desillusionerande resa till staterna till ända. Kulturfascisten skulle vilja först och främst tacka mannen själv, gud för att han hållit honom vid liv i detta rap-spel. Sen vill vi även tacka Loka som faktiskt gjorde detta ekonomiskt hållbart. För det skall gudarna ha jevfligt klart för sig att det gör inte Kulturfascistens civila jobb.

Tack New York och vi ses säkert nästa år igen. Till er andra, vi återkommer väl hemma på svensk mark igen med mer rafflande upptåg inom Mångiskoncernen.

Nu skall Kulturfascisten dricka mer öl i baren. Peace in the middle east. And I'm out!

Rookie misstake.

Vad kan jag säga? Kulturfascisten må verka kall och hård som en sibirisk vinter men inombords blöder ett hjärta för hans medmänniskor. Åtminstone kan vi väl försöka försvara oss med det. Då Kulturfascisten råkat skriva upp fel adress till ett ställe uppstod en viss förvirring. Att 7th Street och 3rd Avenue kunde helt enkelt istället vara 3rd Street och 7th Avenue komplicerade till en viss del till saker och ting. Det är nu vi kommer till misstage annars bara nybörjare gör. Tidigare reserfarenheter har lärt Kulturfascisten ett och annat genom åren. I New York är det obligatoriskt att inte ta hjälp med vägvisningar utan att ha bett om det först och det är vi mer än väl medvetna om. För här är people out to get paid! Det hela började med att en karta togs upp vid fel plats vid fel tillfälle. Att använda sig av hjälpmedlet karta är inget fel utan snarare en fantastisk assistans. Dock gäller det att se upp var när och hur du gör det. Kulturfascisten såg sig inte om och tog upp kartjäveln i en jonkarpark. På 2 röda har du en "vänlig själ" som dyker upp och småpratar lite och sen efter ett tag (inte på en gång) frgar vad du letar efter. I samma ögonblick som jonkaren (dock ovanligt presentabelt klädd) möter Kulturfascistens blick vet jag vad han är ute efter. Dock hinnes inte kartan plockas ned tillräckligt kvickt för att undvika det förväntade scenariot.

På 2 röda har jonkaren presenterat sig och erbjuder bara av "ren välvilja" visa vägen. Jag lyckas inte ruska av mig denne herre och blir tvungen att spela med och verka naivt oviss om vad som komma skall. När han inte lyckats hitta heller kommer det som jag väntat på. Jag gör mig beredd att visa att jag inte har några kontanter när snyfthistorian läggs fram. Bla bla bla försörja fru och barn bla bla bla en annan kille gav 20 bucks bla bla bla. Allt detta är Kulturfascisten rätt immun mot dock inte det som kommer efter. Det visar sig att han just kommit ut från kåken där han suttit ett par år efter att ha "råkat" stabba 2 killar i halsen med en kökskniv. Det sättet han säger det på och den blicken han ger mig säger ganska mycket. Nu börjar det alltså bli intressant. Med tanke på att vi står på en liten undanskymd tvärgata i de små "Ukrainska kvarteren" av New York känner Kulturfascisten att situationen inte är alltför lättundansluppen. Då jag visat att jag inte har några kontanter tycker han att vi ska gå till närmaste bankomat. En snabb men ändå relativt trovärdig lögn om att det svenska VISA-kort som innehas inte fungerar för tillfället i bankomaterna på grund av svenskt bankstrul som tillfälligt råder. Han tycker ändå vi skall testa men den gubben går inte. Istället som kompensation får Kulturfascisten bjuda på ett McDonalds meal. Tokjäveln viker inte en centimeter från ens sida förns maten är betald och klar. med 8 dollar mindre på kortet tar sig Kulturfascisten raskt vidare och tittar sig jävligt noga för innan han tar upp kartan igen.

1 st Brooklyn banks, 1 st wallride, 1 st backside nollie flip & 1 st stukad fot.

Joråsatte. Pös iväg till ett av världens mest kända och klassiska spots genom tiderna idag. Brooklyn banks är ett sådant spot som platsar i vilken Thrasher "Epic spots-bok" när som helst. Här har trick, stilar och skateboardåkare utvecklats genom tiderna.

Kulturfascisten själv ville mest bara se om det existerar över huvud taget och begav sig alltså dit under måndagen. Existerar gör det i allra högsta grad. Dock var det inte så välbefolkat av skateboardåkare utan mer halvgangsters och en och annan knullpunkare som rökte gräs. Detta hindrade inte Kulturfascisten från att mysa till en
fyra och en halv minut lång session. Som rubriken skvallrar hanns det alltså med en backside nollie flip (med skrapande tail) och en wallride. Wallriden var fanimig inte helt lätt heller då det inte är av det enklaste att få tillräcklig fart då allt lutar en aning uppåt och tegelmarken är knöglig. Sen var det roliga slut då Kulturfascisten skulle försöka sig på samma trick frontside. Detta trick behärskar inte Kulturfascisten och kan därmed till synes anses varit ett rätt dåligt beslut. En rejäl snedvridning av foten satte därmed punkt för denna nostalgitripp i det urbana NYC-landskapet. Men men, det är kul att få ha varit en del av historien.





Kom ihåg! "Livet är inget för amatörer" och det är inte frontside wallrides heller.

Celebrity spot

Celebrity spots New York City thus far:

1. Sarah Silverman

Bittra britter och bystiga börsmäklare.

Igår bestämde sig Kulturfascisten för att testa ett litet experiment som tidigare är väl beprövat men som jag själv inte testat i USA. Nämligen att gå till en bar ensam och se vilka reaktioner det framkallar och vilka följder det får. Vi har ju alla tänkt på och säkert varit med om liknande situationer tidigare. Är vi så fåfänga att vi inte klarar av tanken på att andra ser oss som ensamma och misslyckade ifall vi njuter av en kall öl i ensamhet fast i det offentliga rummet. Jag diskuterade ämnet en vända med min rumskamrat Tasha från Houston och hon sade att hon aldrig skulle kunna göra det. Framförallt för att hon var rädd att det skulle se ut som hon hade blivit dumpad eller bara var en miserabelt ensam figur. Själv har ju Kulturfascisten föga att förlora och satte sin plan i verket. Målet var en bar nere i Soho som han kände till sen tidigare som verkade rätt gemytlig. Hyfsat "classy" utan att vara en steril sjukhus-joint med vita väggar och inredning överallt. Den limegröna gåbortskjortan smidades på och så for Kulturfascisten bort. I New York gäller det att vara i tid på vissa barer eftersom alla går ut och dricker på dem rätt tidigt innan den riktiga kvällen vankas. Så i tid var han och slog sig ned i baren och beställde in ett par inhemska hästpiss till öl (den är billigare än importerad). Kvällen far ganska behagligt fram. Några små korta artighetsfraser utväxlas med förbipasserande och stolskamrater. Efter ett tag kommer det fram en kvinna och beställer 3 stycken Cosmo's (vad annars?). Vid det här laget har Kulturfascisten faktiskt tagit fram sin bok och börjat smygläsa lite i brist på saker att fästa blicken på. Kvinnan noterar boken och frågar inte varför jag sitter och läser ensam i baren på en lördag utan faktiskt vad som läses. Jag förklarar lite kortfattat att det är en bok om en trubadur som levde rövare under 60- och 70-talet och som skrev fantastiska visor emellanåt. Kvinnan verkar genuint intresserad av litteraturen och ler och presenterar sig som Heather. Heather visar sig vara en frånskild småbarnsförälder strax över 30-årstrecket någonstans. Hon är elegant klädd i en slags byxdress som skvallrar om att vi har att göra med en karriärskvinna. Mycket riktigt är Heather någon form av mäklare. Om det är börs- eller fastigheter vet dock inte Kulturfascisten då han för blott ett ögonblick är förlorad i Heathers ledigt uppknäppta vita blus med tillhörande väst som kanske lite väl mycket visar hennes kvinnliga behag såsom gud (alternativt någon plastkirurg) skapat henne.

Efter en stunds småprat frågar hon om Sverige och hur det är att bo i Stockholm. Innan jag ens hinner besvara hennes fråga slår en hand över min axel från andra hållet och en ganska stor snaggad karl i röd pikéskjorta brölar: "Sweden?! You're from Sweden ay? SVEN-GOORAN! Fockin nice to see someone who knows about real football unlike these poofs here in the states!". Mannen är en ganska berusad brittisk herre som visar sig vara här för en väns stundande bröllop. Jag märker att Heather är föga imponerad av min nya vän och ser sig besvärat om. Innan jag ens hinner vända mig tillbaka har idiotjäveln hunnit gå igenom Manchester City's statistik sen 4 säsonger tillbaka. Mäklarkvinnan Heather försvinner och jag har inget annat val än att bittert sitta och lyssna på bonnlurkens eviga tjat. Efter ca tio minuters gement nickande råkar Kulturfascisten snubbla på sig själv och glömma bort att fotbollshulliganer inte har humor och råkar säga att det gick ju bra för England i senaste EM-slutspelet (som för er icke-intresserade jag kan berätta att England inte lyckades kvalificera sig till). Detta skämt går inte hem hos den burdusa mannen men det gör Kulturfascisten däremot. Efter ett snabbt avslutande om ett toalettbesök smiter han ut och tar tunnelbanan tillbaka. På en corner store i nedre Harlem köper han en fortie Old English och en påse chips och vandrar hem till sitt rum där två tyskar ligger och snarkar. Några timmar senare dundrar Tasha in på rummet hög som ett hus och snubblar in i Kulturfascistens säng och frågar högljutt vilka de nya på rummet är. Hennes plan till Houston går klockan sex på morgonen och hon sliter ihop sina saker och snubblar iväg igen.

Kanske det inte är så dumt att njuta av ensamhet på offentliga platser? Hemmingway och Bogart lyckades ju göra fenomenet sexigt. Kanske så även Kulturfascisten? Men om Hemmingway och Bogart blev cock blockade av lönnfeta bittra britter låter jag däremot vara osagt.

Kom ihåg! "Livet är inget för amatörer" och det är inte New York City heller.

Edin for the win.

Kulturfascisten såg just att Mika vunnit tävlingen i Gefle. Föga förvånande kanske men grattis till dig ditt gamle halmpynt önskas från andra sidan Atlanten.

Trist turist och glada kicks.

Kära vänner. Nu har som sagt äntligen den riktiga semestern börjat. Vi mjukstartar lite med att köra några turistlistgrejer som man faktiskt kanske inte ens är så sugen på men som man känner att man ska ha gjort. Några saker Kulturfascisten inte har gjort i New York innan var bland annat Frihetsgudinnan samt Ellis Island och Guggenheim-museet.

Så dagen startade med en morgonpromenad i Centralpark vid halv nio på morgonen för att känna den ljumma morgonluften och dess lätta brisar för att egga upp kulturknölarna.




Sen var det då dags för Guggenheim. Detta välkända imperiemuseét. Iiiiinte så värst nervkittlande för Kulturfascisten måste jag erkänna. Den befintliga utställningen var Louise Bourgeois skulpturer och tavlor. Kulturfascisten själv ansåg att det mest var fråga om ett par överambitiösa fallosymboler samt ett rejält matriarkaliskt komplex. Men men, kolla in det om ni vill.



Efter den resa på den snåriga finkulturstigen med alldeles för mycket rötter och träskmarker att fastna i var det dags för en snabbvisit "hem" för lite lunch.




Efter denna gastronomiska färd bland smaker och strupupplevelser var det dags för dagens andra "måste". Miss Lady Lib, Frihetsgudinnan.





Mina vänner. Roligare än så här blir det inte. Sjukt överskattad fransyska faktiskt.

Vi hoppar raskt över istället till roligare saker. Jag tror att Nicke Svensson en gång i tiden kallade Martin Karlsson för the Carrie Bradshaw of skateboarding. Skribentmässigt kan nog detta stämma. Men jag tror inte Martin delar samma fascination för bögiga skor som varken Sarah Jessica Parker eller Kulturfascisten. Jag har haft flera Vans Era skor genom åren. Mitt senaste par var ett par klassiska vita som glömdes i Trollhättan och numer kanske ligger hemma hos Mika Edin. Men vad gör det när man har dessa?




KABOOM!



Dessa Vanspjuck är butiken Classic Kicks egna serie som säljs exklusivt i den butiken i New York. Classic Kicks är en av få butiker av detta slag som faktiskt är trevliga mot sina kunder och rent av vill att de ska handla där. Ska nog dit och koppa ett par till i en annan color way och låta vara kvar i kartongen för att sedan eBayas ut om ett par år. För de är ju rent utav off the hezaayy!

Nu kom detjust in ett tyskt par på mitt rum som innan bara befolkas av Kulturfascisten själv och Tasha som är från Houston där det fortfarande inte finns någon ström efter orkanen "Ike". Betyder detta att jag måste sänka musiken och sluta dricka Forties i sängen tro? Den som lever får se. Ska ändå ut och dricka lite öl på en bar som verkar schysst. Återkommer om det.

Kom ihåg. "Livet är inget för amatörer" och det är inte New York City heller.

Bummed out bumlife.

Kära vänner och medborgare. Vad ska man säga? Imorse tog Kulturfascisten sin tunga packning och begav sig upp för den långa backen längs West End Avenue för att gladeligen vifta med sin bokningsbekräftelse i ansiktet på kvinnan i receptionen och kräva logi för resten av vistelsen. Den blick och uttryck jag fick till svar har jag inte sett i en kvinnas ansikte sen senast jag försökte kurtisera framåt småtimmarna i hopp om sällskap. Med en talande blick som mer eller mindre basunerade ut "Är du helt dum i huvudet människa" tog hon en titt på Kulturfascisten och dennes ark fyllt av små bokstäver. "Var har du fått det här ifrån?" Frågar hon med sina kolbiteögon och nattsvarta hår som är hårt knutet i en tofs. Replikerande med sviktande självförtroende får hon till svar, "internet".

I vilket fall är papperet i min hand en värdelös handling som på sin höjd skulle fungera som papper man finner på de sanitära avdelningarna och rengör sina bakpartier efter vissa fekala behov.
Med svansen mellan benen och med krossade drömmar om tak över huvudet fick vi bege oss ut igen i den stekheta solen med full packning. Vandrandes genom staden utan en aning om hur situationen skulle te sig. Första stoppet blev Ray's Pizza som i alla fall enligt Ray själv är världsberömt. 2 flottiga cheese slices och en Dr Pepper senare var det dags att bege sig igen. Men nu tryter krafterna och det bestäms att en vila är på sin plats. Så ekipaget släpas bort till Central Park där Kulturfascisten somnar på sin packning.



När han senare väcks av en burdus vattenförsäljare inses det faktum att det nu finns ingen mer tid att spilla. Med skavsår på axlarna av en förbannat sträv "snowboardryggsäck" och i händerna från en San Diego-inköpt rullväska var det dags igen.

Så nu efter en dags vandrande och sökande har er tillgivne äntligen lyckats inkvartera sig för resten av veckan. Men det satt långt inne vill jag lova. Det har bråkats och tjatats. På spanska dessutom då portierns engelska var sämre än vad min spanska är och vi bör tillägga att den är inte bra så här 5 år efter Barcelona-tiden. Men troligtvis tjänades det in några pluspoäng för nu är vi här i en underslaf tillsammans med 2 killar från Dubai, en äldre herre vid namn Nick från Österrike och en slovensk tjej som jag ännu inte träffat.

Imorgon mina vänner börjar äntligen resan på allvar då logibekymmret faktiskt nu tills sist verkar vara löst. Det måste sluta för att kunna börja skulle jag vilja uttrycka det som. Med det öppnar vi en Miller Genuine Draft och firar att Äpplets spelplan äntligen ligger fri framför våra fötter. Låt äventyret börja!

Kom ihåg! "Livet är inget för amatörer" och det är inte New York City heller.

En ursäkt som är ursäktad.

Kära vänner. När jag spånar igenom de senaste dagarnas inlägg får jag en liten tår i ögonvrån. Det är dock inte glädjetårar som lite lätt rinner nedför Kulturfascistens rödrosiga kind. Nej det är tårar av skam. När jag läser tidigare inlägg ser jag mer stavfel än i Berra Berggrens rullskideåkning. Det kanske inte är så farligt tänker ni, men det är det. Kulturfascisten har genom livet byggt sin tillvaro på att hålla det svenska språket så intakt som bara möjligt. Då vi lever i en tid av brådska som även innefattar våra språk, såväl tal- som skriftspråk. Det är ordförkortningar i sms och MSN då vi inte verkar ha tid att fullfölja våra skrivna kommunikationer.

Men till Kulturfascistens försvar måste han ändå få påpeka att diverse anledningar såsom jet-lag och andra påverkningar kan ha bidragit till dessa missförhållanden. Speciellt om man faktiskt läser inläggens innehåll. Kulturfascisten lovar att bättra sig för att kunna behålla sin plats på den elitistiska pidestal han så majestätiskt placerat sig på.

Med detta sagt skall vi nu bege oss ut i den bistra verkligheten och bekräfta ett boende så vi kan skapa nya fantastiska berättelser om New York för eder tillfredställelse.

Kom ihåg! "Livet är inget för amatörer" och det är inte New York City heller.

Från drogrus till dimma.

Säga vad man vill om jänkarna. De må vara trångsynta och överlägsna samt rätt korkade generellt sett. Men en sak är de fantastiska med förutom att fritera mat. Det är deras fantastiska utbud av lagliga droger. Deras apotek är bara de en sprudlande kavalkad i färger innan man ens har satt i sig skiten. Hyllorna på ett pharmacy ser ut som Karamellkungenhyllan på Coop Forum. Kulturfascisten äntrade detta land med en rejäl förkylning och därmed införskaffade ett litet lager av diverse medel för bot. I ärlighetens namn har han inte blivit särskilt mycket bättre rent fysiskt sett. Men kvällarna blir destå roligare. De har ju fan ALLT! Kulturfascisten minns en svunnen tid när man behövde blandmissbruka receptbelagda insomningstabletter som t.ex Propavan med whiskey för att jämna ut dem båda trots den lilla triangeln (som jag fortfarande tror betydde något bra, som det gör för den homosexuella Teletubbien).

Visst man kanske inte kommer särskilt långt och blir ett med universum av röd Tylenol direkt. Men hostmedicinerna m.m är en helt annan sak. Det finns en bad boy som totaldäckar en och ger allt i omgivningen en lätt orange färg. Detta i en delikat mix av andra förkylningskurer och du har ditt eget blue hawaii som Christer Sjögren skulle skaldat. Dyrt är det inte heller, men framför allt är det lagligt. Det är inte konstigt att det här landet är så snedknullat med tanke på allt som med hjälp av en 20-dollarsedel kan bistå med. Om man sen tillsätter en gnutta av jänkarnas egna stoltheter som ett 6-pack ljummen hästpiss som Bud Lite eller dylikt är du i hamn.
De stiffa fransmännen som Kulturfascisten delar rum med verkar inte alls dela samma uppfattning. Tre dagar i rad har de gått på bio (så många roliga filmer har det inte kommit) när det vankas medicinering och lite finkultur-dvds på laptopen där i överslafen. Men så är de ekonomistuderande med. En av dem hade gått lös och skulle införskaffa allting som var riktigt "amerikanskt". Cowboyhattar och brist på självinsikt kanske du tänker då? Men nej, jag syftar på den enda kulturen dessa människor faktiskt har. Nämligen skräpmat och godis. Han hade laddat upp en friggin ICA-kasse med olika åderförkalkande ting. Allt från KFC till Skittles och Milkduds. Sen när han gick lös på sin påse Beef jerkey i sängen kände jag nästan det var min plikt att påminna honom om att fransoser "hatar" amerikanare likaväl som jänkarna hatar fransmännen. Det fick honom då inte att sluta stoppa i sig ena vansinnesprodukten efter den andra. "Men vänta nu" tänker du! Satt i Kulturfascisten alldeles nyss och lovordade den amerikanska utbudet av rus? Absolut, men man måste se skillnad på personlig utveckling av sinnet gentemot utveckling av magar och ådror. Nej medborgare, nu ger Kulturfascisten upp bostadsjakten och går upp till Amsterdam Avenue och inhandlar en en-liters Old English och öppnar sinnet inför vad morgondagen skulle kunna erbjuda. Funderar på att somna till Ulf Lundells "Jack" ikväll. Filmatiseringen då naturligtvis, inte boken. Jag låter hellre Göran Stangertz och Kjelle Bergqvist återskapa verket.

Tills nästa gång kamrater.

Kom ihåg att "Livet är inget för amatörer" och det är inte New York City heller.

Stress och lugn i symbios.

Har sprungit runt halva jävla New York nu. Åkt mellan Harlem och Chelsea och sprungit in personligen på alla hostels och kollar efter lediga rum. Ingen lycka där inte. Nu är jag tillbaka i källaren där det finns gratis wi-fi och att det är 26 grader varmt och fockin' strålande sol utanför. Blir helt vansinnig. Var inne på West End Studios (där Kulturfascisten har bott förut) och fick till svar att det inte fanns något ledigt överhuvud taget. Antingen så ljög kärringen Kulturfascisten rätt upp i nian eller så spelar just nu internet och en bokningsagentur mig ett dyrt spratt. För när jag för en stund sedan satte mig ned och sökte på hostals så fanns det ett alternativ som hade en ledig bädd i sju dagar. Nämligen West End Studios! Sitter just nu som på nålar i en höstack och hoppas att jag inte får något jobbigt mail om att bokningen inte kan bekräftas. I så fall blir det dyrt hotell för en natt och fortsätta problemet efteråt. Hur surt känns det inte att spendera New York-resan med att leta boende varenda dag?

Men som sagt. Mitt i dagens stressmoment tog Kulturfascisten sig lite "me-time" och satte sig ned i solen med en stor snus och en god bok.


"Ett bluesliv" av Klas Gustafsson. Det är en biografi om allas vår Cornelis Wreeswijk. Än så länge är den "trevlig" men inte speciellt nervkittlande. Inga större avslöjanden eller mörka hemligheter som man inte redan visste om. Men men, den kanske repar upp sig framöver. Lovar att återkomma om detta vid senare tillfälle. NYC och Cornelis känns inte riktigt hand i hand just nu.

Vad kan man mer säga? New York är väl en rejält perspektivförskjutande stad. Man vet inte riktigt om man är överväldigad av allt runt omkring eller om man rent av känner sig som hemma och inte tycker saker och ting är värst speciellt. Svår känsla att beskriva. En sak är dock inte som förr. Kvinnorna! Sist Kulturfascisten var på plats kunde han inte gå runt utan att bli psykosförälskad efter varje gata. Nu känns det som alla dessa fantastiska varelser flytt för de hörde rykte om att Kulturfascisten och hans fördömande var på ingång? Här är de inte i alla fall. Klart att det finns några men New York är sig inte lik på den punkten. Ikväll ska nog Kulturfascisten skjuta undan bekymmer och göra det som bara ser cleant ut på film. Gå ut och äta och kanske ta en drink ensam. När Boogart gör det är han antagligen världens sexigaste mansideal. Men frågan är om samma gäller för Kulturfascisten. Jaja, bästa gåbort-skjortan åker på och så får vi se hur det går.

Kom ihåg! "Livet är inget för amatörer" och det är inte New York City heller.

Vad står på schemat idag då?

Ja, det är en bra fråga. Jag skulle vilja konsumera. Men tyvärr är mitt boende på 95:e gatan över och det verkar som hitta nytt boende står högst på listan. Enligt internet finns det inte ett ledigt hostel i hela New York men eftersom Kulturfascisten är ett litet charmtroll skall han glida runt i stan och fråga snällt i receptionen. Önska honom lycka till för om detta inte löser sig så blir det crack alley. Där finns oftast inget wi-fi så om ni märker att det slutas uppdateras så betyder det att kulturfascisten antagligen ligger och dör i AIDS (man får skämta om det numer) i någon gränd.

Kom ihåg! "Livet är inget för amatörer" och det är inte New York City heller.

Hur man kyler öl i NYC

Trots att det är slutet av September så är Jugga NYC fortfarande varmt som fan. Eftersom Kulturfascisten är en erfaren karl har han sina knep om hur man håller ölen kall varma kvällar (det är jäääävligt varmt på rummet kan jag lova). AC:n fungerar alldeles utmärkt som komplement till kylskåp.



Några minuter framför en sådan här bad boy och din Red Stripe faktiskt hamnar under rumstemperatur. Kaboom!

That's just how Kulturfascisten rolls!

Första riktiga dagen till ända. Jag hittade inte den gamla damens lilla sopphål i väggen ute i Queens. Jag åkte ta mig fan ut dit för att köpa frukt när allt kom om kring. Men goda nektariner var det.
Sen skulle jag även hitta den gömda sneaker-affären som inte heller hittades. Kulturfascisten tror att han kanske var lite väl kaxig denna gång i storstaden och sket i karta. "Kulturfascisten kan staden som sin egen bakficka" var tankegången. Men riktigt så gött skulle vi inte ha det tydligen. Själv skulle Kulturfascisten ut och käka på en italiensk restaurang ikväll men de slutade med öl och Doritos till kvällsmat istället.



Kulturfascisten skruvade faktiskt ihop en skate med dagen till ära. När han ändå var ute i Queens passade han på att smita förbi för att se om curb-spotet var kvar i livet och det var det.



(Vid vägen! En liten nätt ersättning från Adidas kanske vore på sin plats med tanke på de miljontals människor som läser den här bloggen. Who the fuck is Blondinbella?)

Just i skrivandets stund sitter Kulturfascisten nere i pingisrummet och super med ett gäng danskjävlar. Får se hur det går.

Kom ihåg! "Livet är inget för amatörer".

God morgon världen!

Klockan är 09.45 i New York och det är dags att ta sig ut i djungeln och leta upp alla ställen som Kulturfascisten hittade förra besöket. Febern har gått ner något och Kulturfascisten kanske rent av kan lyckas ta sig runt en del. Varmt som satan är det i alla fall så ni höstfrusna svennar kan kura ihop er i era filtar i höstrusket med er Coffee House-latté. Själv skall jag nog käka på den salladsbaren som ligger några gator ned där det jobbar en liten snärta (hon gjorde det förra året och gud nåde om de har sparkat henne sen dess). Sen måste jag även ut i Queens och leta upp den gamla damen med den fantastiska tomatsoppan. Den borde göra susen för ebolan Kulturfascisten ligger inne med.

Framme!

Äntligen framme i New Fockin York. Här är klockan 22 just nu men för mig är hon 04. Med tanke på att Kulturfascisten varit uppe sen klockan halv sex imorse med en jävla förkylning och feber känner han sig inte helt snärtig. Boende situationen har löst sig tillfälligt i alla fall. Kulturfascisten har hookat en säng i ett litet rum med två fransmän och en fransyska som snackar skit om mig fast de inte tror jag hajar det. Dock verkar de vara neeerds så det gör inget. Har åtminståne lyckats bli homie med Puerto Ricanen i disken och ovän med en fet brud på den närmaste supermarken uppe vid Broadway. Kulturfascisten undrar dessutom om det inte var Tru-Life som stod och ciggade utanför butiken och kollade lite snett?

Annars var flygresan dryg som alla transatlantflygningar är i allmänhet. Trångt som satan och med en konstant rinnande näsa som äcklade mina säteskamrater. Dessutom satt det ett jävla kanadensiskt pulver framför mig som vägrade stänga av sin dator vid landning trots att personalen sa till honom upprepade gånger. PLUS att när drängjäveln tillslut stänger ner datorn så tar han upp sin jävla iPhone och börjar ringa eller smsa med den?! Men rättvisan vann tillslut för sen spydde både han och hans äckliga flickvän ner sig under inflygningen. Sjukt roligt.

Nu ska Kulturfascisten försöka vända saker till rätsida på något underligt sätt. Men lovar att återkomma med resten av resans eskapader så ofta som möjligt.

Kom ihåg! "Livet är inget för amatörer".

Då universum pissar dig rätt i ansiktet.

Kära vänner. Då sitter Kulturfascisten på Arlanda flygplats och väntar. Kulturfascisten vaknade imorse av en bekant känsla. Nämligen den av feber. Jo då, samma dag som avresan låter virusfloran sitt sköte över hela min kropp och en praktförkylning är numer ett faktum. Dessutom hade detta tillstånd bidragit till att en lättare försening var på sin plats och stressen överhängande. Just nu sitter jag med feber, blöder näsblod och är omgiven av sjukt otrevlig cafépersonal som tar 35 spänn för gammalt sumpkaffe. Ibland är livet bara så där underbart som på film. Men men, förhoppningsvis går det bättre och bättre från och med nu.

Kom ihåg, "Livet är inget för amatörer".

Vi hörs snart igen.

Don't call it a comeback!

Eller vadfan? Gör det. Kära vänner och ovänner. Efter en tids frånvaro på grund av tekniska bekymmer är vi alltså tillbaka på banan igen. Inte nog med det. I 2 veckors tid nu slår Kulturfascisten sig ur den babylonska skökans låsta kättingar och är med andra ord ledig. När man äntligen får lite tid över gör man självklart det enda rätta och drar iväg utsocknes. Därför beger sig nu Kulturfascisten över atlanten till den ämrikänske östkusten och New York City. Självklart kommer vi rapportera om de eskapader som kommer följa de närmaste veckorna. Med tanke på att Kulturfascisten åker ensam, utan boende eller speciellt stor budget kan det bli en och annan skröna att förtälla eder. Kommer Kulturfascisten sluta sina dagar i någon crack alley uppe i Harlem? Den som ser får leva helt enkelt. Att detta kan sluta illa har vi nog redan konstaterat.

Så mina vänner. Imorgon bär det av och som sagt, "Livet är inget för amatörer" och det är inte NYC heller. Vi hörs och syns!

Just det! Glöm för inte nu för bövfelen att du kan läsa Kulturfascistens snedvridna syn på tillvaron i tryck med. Transition Magazine (www.transition.se) är den blaska som lade det högsta budet och landade guldkontraktet med eder tillgivne.

URF 2008

Tillbaka i den reella världen befinner sig nu Kulturfascisten. Uppsala Reggaefestival är ett minne blott. Det är även några fler saker. Låt oss ta det från början. Väl tillbaka i Stockholm tyckte Kulturfascisten att den nykterhet som präglat själva festivaltillvaron inte alls var tillfredställande. Några snabba samtal och vips så släpptes han av i ett kargt och regnigt Stockholm på Sveavägen mitt i något som kallas Stockholm Cruising. För er som inte är från landet kan jag berätta att det är ett gäng raggare som tar sig genom stans gator med 15åriga flikvänner i baksätet och mer bensin i blodet än i tanken. Väl inne på Anchor mötte Kulturfascisten ett glatt gäng. Senare hade det begånget sig vidare till nästa pub där Kulturfascisten, Mika Edin, Hazze Lindgren avnjöt stop och trubadursång. Hazze somnade vid bordet och blev utslängd och Micke skulle till Marie Levau och vaknade enligt utsago upp i Bredäng. Kulturfascisten själv trodde han hade betett sig som ett männskobarn men det visade sig vara fel några dagar senare (ja, några dagar) då han upptäckte att såväl plånbok som bräda var borta. Dessa ting är antagligen inte av jordeliv längre och kommer saknas starkt. Så här går det när man låter stoners sköta viktiga ting. Mika Edin. Backside nollie flip to tail. Alis fick punga upp 10 lax till Pontus Björn som vann minirampstävlingen. Tro fan att de bara hade råd med en taskig fejkcheck av datorutskrifter fasttejpade på en bit pappkartong.
Alborosie-spelningen var bra, men kändes sjukt rutinmässig. Han kom upp, gjorde det han skulle och gick av. Kulturfascisten hade förväntat sig mer av den tanlossnande italienaren som spottat ur sig big chunes under de senaste två åren nu.

Filmer-Phil from Ireland

Phil är irländare och åker runt i Europa och filmar skateboardåkare i olika huvudstäder. När det blev Stockholms tur blev det ingen mindre än Love Eneroth som fick äran att vara Sveriges fanbärare. Love, som inte får ha kompisar hemma på skolkvällar bad istället sveriges ledande kulturprofil om hjälp att ge denne för oss okände karl logi. Varken Love, Kulturfascisten eller dennes runskamrat hade tidigare träffat Phil och var därför lite reserverade till arrangemanget. Men Phil visade sig vara en hyvens kille med smak för Kulturfascistens lager av starköl och uppblåsbara vänner. Phil är välkommen att återvända till vår enkla boning när som helst.

URF 2008

En gång om året blir den annars inte så pulserande staden Uppsala förvandlad till, ja? Inte heller så mycket mer pulserande faktiskt. Men Uppsala Reggae är alltid Uppsala Reggae. Under 3 dagar blir Uppsala epicenter för en massiv anstormning av dreadstomtar som sprider en välbekant sötma i luften. För alla svenskar tar ju faktiskt till örten även de endast i upphöjande och meditationssyfte, eller?

Kulturfascisten är även han svag för rootsrytmens vaggande takt och ser fram emot en trevflig helg med Jr Reid, Alborosie, Scratch Perry, Ranking Joe plus mycket mer. Senast Kulturfascisten besökte denna festival fick han sitt tält länsat av tre hiphoppare i för stora och billiga plastkläder från Speedway, sitt presspass stulet av en afrikansk skönhet under Desmond Dekker's tribute-spelning samt ligga (dock lite mot sin vilja).

Vi får se hur det går denna gång.

Misär

Kära vänner. Det finns vissa saker en man måste gå igenom i livet. Saker som formar oss till de vi en gång försöker stoltsera med att vara. Goda, gudfruktiga människor som betalar skatt, köper kattsand på Coop Forum och somnar med händerna på täcket. Dock är dessa erfarenheter man måste skaffa sig inte alltid av rent goda ting. En av dessa erfarenheter är den så kallade "Finlandsfärjan". I folkmund även känd som "klamydia-kryssning", "knull-container" med mera. Denna stålkonstruktion är nog tveklöst det rum som innefattar den största mängd av promiskuösitet, hor och rus. På samma plats samlar man all den undertryckta svenskens kokande kärl som är dömt att rinna över till bredden under explosionsartade former.

Kulturfascisten lever för att samla på sig livserfarenheter och av dessa utvecklas som människa på flera plan. Men denna livserfarenhet är det frågan om man kanske skall spara sig själv. Eller erfarenhet och erfarenhet? Om minnet av en ljusblå burk med färdigblandad gin & tonic och ett kvarts kilo pingvinlakrits kan kallas livserfarenhet det vill säga. För något mer kan kulturfascisten minsann inte komma ihåg. Enligt andra närvarande har det flertalet gånger eskorterats ett stycke Kulturfascist ned till hytten som tyvärr fick agera värd för resans eskapader. Jag önskar att jag hade fler historier att spilla här men i ärlighetens namn är det bara en enda stor dimma. Dock måste jag berömma öppningserbjudandet i en av barerna som kunde tillhandahålla en stor stark och Jägermeister för det ytterst förmånliga priset av 56 kronor. Så vet Kulturfascisten att färden både började och slutade med, men där emellan låter jag polska städerskor skvallra om i fikarummet för sig själva. För Kulturfascisten själv hoppas för allt i världen att dessa minnen stannar djupt förseglade långt bak i kraniet för all framtid. Vad som hänt kan bara fantiseras om men likt perverterades djupgående fantasier och fetischer bör dessa nog inte komma upp till ytan.

Falus

Helvete! Precis när Kulturfascisten tänkte dra igång med uppdateringarna på allvar så råkar han ut för datahaveri. Som bekant är datorn en väsentlig del av själva bloggandet därav har det var lite kasst med godbitar. men vi får göra det bästa av det genom att smygblogga på lunchraster.

Falus är/var ett klädmärke som startades i Barcelona någon gång under 2002 av två holländare vid namn Edward Cook och Yannick Kalaydjian. Namnet "Falus" kom till som en hybrid mellan orden fallos och failure. De första Falusgrafikerna bestod av sprayade stencilbilder från spanska porrtidningar och gjorde naturligtvis genast succé. De högtflygande planerna lades tyvärr på is men dock hann det komma en briljant promovideo som när den gjorde entré på nätet spreds som en löpeld och ingen kunde ifrågasätta dess genialitet och briljans. En hel del bekanta ansikten dyker upp under filmens gång så håll utkik efter just din favorit.

Nu sätter vi fart på den här likvakan.

Ojoj. Kulturfascisten har på grund av flera anledningar varit lite oproduktiv den senaste tiden och det ber vi om ursäkt för. Flertalet uppdateringar av godot är på ingång. Tills dess safe-droppar vi lite mer av gammalt mög. Fast detta kanske inte är så gammalt. Dock är det en av de mer ösiga delarna på många år. Transworld har sedan länge hamnat i något artsy-fack då vattenpöls-reflektioner och eon-långa 16-millimetersmontage har bra mycket högre prioritet än själva åkningen i deras filmer. Då är det en jävla tur att det finns människor sm John Cardiel. Åkare som inte behövar framställas på något speciellt sätt. Denna del är från Transworlds 12.e film (tror jag) i ordningen. Det var även i just "Sight unseen" som Henry Sanchez gjorde ett bejublat återtåg innan det skulle falla igen och han började rappa i sina parts med Pat Washington och andra nedgångna lirare. Men här är i alla fall John Cardiel till tonerna av Sizzla's "Haunted & nervous". 2 moderna klassiker. KABOOM!

Tre tajta med Lewis Marnell (uppdaterad med bättre kvalitet).

Stockholm hade finbesök en snabbis. Lewis var i stan och självklart vill alla vara med på Kulturfascisten och visa upp sig och vi tackar inte nej. Därför bjuckar vi på tre tajta trick med Lewis Marnell. Vi beklagar dock bortfallet av ljud i klippet. Internet må vara Kulturfascistens forum men datorer hans nemesis. Men detta går att njuta av även under tystnad. Håll till godo.

Belgiskt blask.

HA! Äntligen får de snuskiga Belgarna vad de förtjänar. Då alla vet att Belgare knappt kan äta med kniv och gaffel samt förvarar småbarn i garderober är det ingen skräll att när de skall köpa majoritet i ett öl så gör de det i Budweiser. Jänkarnas ölkultur är som bekant kantad av vatten och det är rätt åt dem att Belgien köper loss deras stolthet, dessutom är det lika rätt åt Belgien att bli fast med ett varumärke som tillverkar hästpiss som inte kan släcka en barnstrupes törst ens.
Den stora frågan borde vara, kommer Tony Trujillo och de andra övercoola birakillarna verkligen kunna bonga sina 25 centiliters Bud Light i samma anda fortfarande? Den som ser får leva som de säger.

Läs mer på DN:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=804396

Biggedyback in the days Pt.2

I väntan på lite egensnickrade klipp som kommer upp snart tar vi en till liten återblick i tillvaron. En av de enligt Kulturfascisten mest underskattade åkarna från 90-talet var Pepe Martinez. Martinez gick tragiskt bort i September 2003 på grund av en stroke orsakad av en huvudskada som han drogs med under 2 års tid. Skatesamhället sörjer denna förlust än idag och vill därför bjucka på en av de cleanaste delarna som någonsin knåpats ihop. Pepe Martinez i Element-filmen "Fine Artists". Kombinationen Pepe's löjligt snärtiga skating och Lord Finesse's "Funky technician" (som för övrig finns på Kulturfascistens topp 10 lista över musikverk någonsin) får det att riktigt kittla i pungen än idag. Håll till godo.