Bummed out bumlife.

Kära vänner och medborgare. Vad ska man säga? Imorse tog Kulturfascisten sin tunga packning och begav sig upp för den långa backen längs West End Avenue för att gladeligen vifta med sin bokningsbekräftelse i ansiktet på kvinnan i receptionen och kräva logi för resten av vistelsen. Den blick och uttryck jag fick till svar har jag inte sett i en kvinnas ansikte sen senast jag försökte kurtisera framåt småtimmarna i hopp om sällskap. Med en talande blick som mer eller mindre basunerade ut "Är du helt dum i huvudet människa" tog hon en titt på Kulturfascisten och dennes ark fyllt av små bokstäver. "Var har du fått det här ifrån?" Frågar hon med sina kolbiteögon och nattsvarta hår som är hårt knutet i en tofs. Replikerande med sviktande självförtroende får hon till svar, "internet".

I vilket fall är papperet i min hand en värdelös handling som på sin höjd skulle fungera som papper man finner på de sanitära avdelningarna och rengör sina bakpartier efter vissa fekala behov.
Med svansen mellan benen och med krossade drömmar om tak över huvudet fick vi bege oss ut igen i den stekheta solen med full packning. Vandrandes genom staden utan en aning om hur situationen skulle te sig. Första stoppet blev Ray's Pizza som i alla fall enligt Ray själv är världsberömt. 2 flottiga cheese slices och en Dr Pepper senare var det dags att bege sig igen. Men nu tryter krafterna och det bestäms att en vila är på sin plats. Så ekipaget släpas bort till Central Park där Kulturfascisten somnar på sin packning.



När han senare väcks av en burdus vattenförsäljare inses det faktum att det nu finns ingen mer tid att spilla. Med skavsår på axlarna av en förbannat sträv "snowboardryggsäck" och i händerna från en San Diego-inköpt rullväska var det dags igen.

Så nu efter en dags vandrande och sökande har er tillgivne äntligen lyckats inkvartera sig för resten av veckan. Men det satt långt inne vill jag lova. Det har bråkats och tjatats. På spanska dessutom då portierns engelska var sämre än vad min spanska är och vi bör tillägga att den är inte bra så här 5 år efter Barcelona-tiden. Men troligtvis tjänades det in några pluspoäng för nu är vi här i en underslaf tillsammans med 2 killar från Dubai, en äldre herre vid namn Nick från Österrike och en slovensk tjej som jag ännu inte träffat.

Imorgon mina vänner börjar äntligen resan på allvar då logibekymmret faktiskt nu tills sist verkar vara löst. Det måste sluta för att kunna börja skulle jag vilja uttrycka det som. Med det öppnar vi en Miller Genuine Draft och firar att Äpplets spelplan äntligen ligger fri framför våra fötter. Låt äventyret börja!

Kom ihåg! "Livet är inget för amatörer" och det är inte New York City heller.