Bittra britter och bystiga börsmäklare.

Igår bestämde sig Kulturfascisten för att testa ett litet experiment som tidigare är väl beprövat men som jag själv inte testat i USA. Nämligen att gå till en bar ensam och se vilka reaktioner det framkallar och vilka följder det får. Vi har ju alla tänkt på och säkert varit med om liknande situationer tidigare. Är vi så fåfänga att vi inte klarar av tanken på att andra ser oss som ensamma och misslyckade ifall vi njuter av en kall öl i ensamhet fast i det offentliga rummet. Jag diskuterade ämnet en vända med min rumskamrat Tasha från Houston och hon sade att hon aldrig skulle kunna göra det. Framförallt för att hon var rädd att det skulle se ut som hon hade blivit dumpad eller bara var en miserabelt ensam figur. Själv har ju Kulturfascisten föga att förlora och satte sin plan i verket. Målet var en bar nere i Soho som han kände till sen tidigare som verkade rätt gemytlig. Hyfsat "classy" utan att vara en steril sjukhus-joint med vita väggar och inredning överallt. Den limegröna gåbortskjortan smidades på och så for Kulturfascisten bort. I New York gäller det att vara i tid på vissa barer eftersom alla går ut och dricker på dem rätt tidigt innan den riktiga kvällen vankas. Så i tid var han och slog sig ned i baren och beställde in ett par inhemska hästpiss till öl (den är billigare än importerad). Kvällen far ganska behagligt fram. Några små korta artighetsfraser utväxlas med förbipasserande och stolskamrater. Efter ett tag kommer det fram en kvinna och beställer 3 stycken Cosmo's (vad annars?). Vid det här laget har Kulturfascisten faktiskt tagit fram sin bok och börjat smygläsa lite i brist på saker att fästa blicken på. Kvinnan noterar boken och frågar inte varför jag sitter och läser ensam i baren på en lördag utan faktiskt vad som läses. Jag förklarar lite kortfattat att det är en bok om en trubadur som levde rövare under 60- och 70-talet och som skrev fantastiska visor emellanåt. Kvinnan verkar genuint intresserad av litteraturen och ler och presenterar sig som Heather. Heather visar sig vara en frånskild småbarnsförälder strax över 30-årstrecket någonstans. Hon är elegant klädd i en slags byxdress som skvallrar om att vi har att göra med en karriärskvinna. Mycket riktigt är Heather någon form av mäklare. Om det är börs- eller fastigheter vet dock inte Kulturfascisten då han för blott ett ögonblick är förlorad i Heathers ledigt uppknäppta vita blus med tillhörande väst som kanske lite väl mycket visar hennes kvinnliga behag såsom gud (alternativt någon plastkirurg) skapat henne.

Efter en stunds småprat frågar hon om Sverige och hur det är att bo i Stockholm. Innan jag ens hinner besvara hennes fråga slår en hand över min axel från andra hållet och en ganska stor snaggad karl i röd pikéskjorta brölar: "Sweden?! You're from Sweden ay? SVEN-GOORAN! Fockin nice to see someone who knows about real football unlike these poofs here in the states!". Mannen är en ganska berusad brittisk herre som visar sig vara här för en väns stundande bröllop. Jag märker att Heather är föga imponerad av min nya vän och ser sig besvärat om. Innan jag ens hinner vända mig tillbaka har idiotjäveln hunnit gå igenom Manchester City's statistik sen 4 säsonger tillbaka. Mäklarkvinnan Heather försvinner och jag har inget annat val än att bittert sitta och lyssna på bonnlurkens eviga tjat. Efter ca tio minuters gement nickande råkar Kulturfascisten snubbla på sig själv och glömma bort att fotbollshulliganer inte har humor och råkar säga att det gick ju bra för England i senaste EM-slutspelet (som för er icke-intresserade jag kan berätta att England inte lyckades kvalificera sig till). Detta skämt går inte hem hos den burdusa mannen men det gör Kulturfascisten däremot. Efter ett snabbt avslutande om ett toalettbesök smiter han ut och tar tunnelbanan tillbaka. På en corner store i nedre Harlem köper han en fortie Old English och en påse chips och vandrar hem till sitt rum där två tyskar ligger och snarkar. Några timmar senare dundrar Tasha in på rummet hög som ett hus och snubblar in i Kulturfascistens säng och frågar högljutt vilka de nya på rummet är. Hennes plan till Houston går klockan sex på morgonen och hon sliter ihop sina saker och snubblar iväg igen.

Kanske det inte är så dumt att njuta av ensamhet på offentliga platser? Hemmingway och Bogart lyckades ju göra fenomenet sexigt. Kanske så även Kulturfascisten? Men om Hemmingway och Bogart blev cock blockade av lönnfeta bittra britter låter jag däremot vara osagt.

Kom ihåg! "Livet är inget för amatörer" och det är inte New York City heller.