Kulturfascisten har den senaste tiden gjort ett avbrott från den tyngre litteraturen och gått lös på lättsammare crap i form av biografier. Biografier bör nog ses som ren underhållning och är säkerligen lika sanningsenlig (i de flesta fall) som sin grann-genre fiktionen.
3 olika självbiografier har avverkats mer eller mindre samtidigt. Kulturfascisten har en förmåga att parallellt läsa flera böcker på samma gång. Kan bero på dåligt tålamod eller rastlöshet, vem vet?
Dessa tre verk har en gemensam nämnare, nämligen skithuvudet och det är inte Kjell Bergqvists klassiska karaktär i Vinterviken vi diskuterar då (hur än fantastisk tolkning det än må vara). Nej här handlar det om 3 stycken olika personer med olika skithuvudaspekter. 3 individer, 3 skithuvuden.
"Bukowski - En biografi". Howard Sounes
Jag har aldrig riktigt fått grepp om Bukowskis böcker. Har läst både romanerna och en del poesi. Vid första anblick har jag för mig att jag drogs till den skitiga, opolerade och vad jag trodde då var en oromantiserad bild av ett människoöde och leverne. Det har alltid diskuterats flitigt huruvida Bukowskis fiktiva karaktär Henry Chinaski återspeglar författarens riktiga liv. Att de är mer eller mindre samma person finns det väl ingen som ifrågasätter. Men under biografins gång dödas min tidigare nämnda uppfattning om det "oromantiserade livet" just därför att det var tydligen precis det Bukowski gjorde. Inspirerad av John Fantes bok flyttar han till samma kvarter som denne skriver om och mer eller mindre söker upp det skitliv som han senare kom att skriva om. Därmed är lite av det nakna och ärliga i min bild av Bukowski rejält skakad. Dessutom är berättelserna om Bukowski's egna beteende mer något som man förknippar med GG Allin eller valfritt freak vilket mer bara bekräftar att Bukowski var ett skithuvud. Det skall dock tilläggas att detta är något Bukowski aldrig hymlat med och mer eller mindre stått för. Denna ärlighet får väl uppskattas antar jag.
"Grace after midnight" Felicia "Snoop" Pearson & David Ritz.
Tack vare ett fruntimmer i Kulturfascistens bekantskapskrets är han numer hooked på tv-serien "The wire". En serie om livet på Baltimores gator och en poliskår som kämpar för att rensa just dessa. Faktiskt en rätt inspirerande serie som inte bara innehåller gunfights och "fuck's" var och varannan sekund som annars HBO-serier brukar göra. Nej det finns rent av lite innehåll med. Framförallt lyckas de få betraktaren att hysa sympati för båda sidor. Man sympatiserar med poliser, knarklangare och fan och hans moster samtidigt som man avskyr lika många karaktärer. Till slut vet man inte vilka som är protagonister respektive antagonister vilket gör det hela delikat att avnjuta. En av karaktärerna i serien är "Snoop". Ett kvinnligt väsen som arbetar som hit(wo)man åt en av de ledande thugsen. Det som är fascinerande med denna karaktär är det faktum att hon plockades direkt från Baltimores gator där hon mer eller mindre arbetade med samma saker som serien handlar om och spelar sig själv i viss mån. Hon bär bland annat samma namn i serien som i verkliga livet. Allt detta berättar hon om i "Grace after midnight". Visst är det sjukt intressant att höra hur gatu och fängelselivet påverkat en tjej i samma ålder som Kulturfascisten själv. Dock innehåller boken för mycket tjafs om hur hon ändras hela tiden i olika riktningar fram och tillbaka. Dessutom är boken skriven i fruktansvärt korta stycken att berättelserna aldrig hinner få något större djup eller mening. Man hinner liksom inte ta till sig av realiteten innan det är dags för nästa skröna. Men förvandlingen från skithuvud till före detta skithuvud är naturligtvis en fin historia som på något sätt är menat att inspirera andra i rätt riktning. Dock är detta nog bara för hardcorefans av serien.
"Cheech & Chong". Tommy Chong
Herregud?! Detta skräp inhandlades på ren impuls under berusning och uttråkning på JFK-Airport i New York.
Stonerfilmer har aldrig riktigt tilltalat Kulturfascisten trots dennes ändå rätt drogliberala syn. Det är en rätt onödig genre helt enkelt. Ett litet småfnitter till Half-baked kan ha yppats men utöver det ingenting. Denna biografi måste vara bland de mest desillusionerade av alla genom historien. Helt utan självinsikt beskriver Tommy Chong (den smala skäggiga snubben av dem) hur de två helt förändrade synen på film och komedi och var pionjärer och bla bla bla. Visst är det lite halvkul att läsa om Chong's musikaliska karriär med olika Motownturer och namedrops. Men det slutar där. Vem fan ser Cheech & Chong som några komiska genier som radikalt skakat om både film och humorvärlden? Nej, här har vi den tredje gradens skithuvud som är den värsta av dem alla. Den som inte själv inser att han är ett skithuvud.
Håll er långt borta från skräpet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar