YAAAY!

Helt plötsligt såg Kulturfascisten en blå strimma på en annars rejält förmörknad himmel. Färjestad spöade skiten ur Djurgården i elitserien. GO Fittard Wallin!

Thats all, I'm out (again).

Korvens två ändar.

Men en New York-vistelse har bara en. Då var äventyret slut för den här gången. Det kan bli svårt att summera eftersom Kulturfascisten just nu befinner sig i ett rejält berusat stadie på JFK Airport strax utanför New York City. Planet är naturligtvis försenat och de "hoppas" att jag skall hinna med mitt transferflyg från London till Stockholm. Den som ser får leva helt enkelt.

Vad har hänt de senaste dagarna då? Inte så mycket att berätta faktiskt. Kulturfascisten höll på att få bögstryk ute i Brooklyn men dagen slutade tillslut med att han åt veganmat på ett pittoreskt litet café vid Bedford Avenue.
Victor var ett trevligt tillskott till den annars sjukt lama skara som har befolkat Kulturfascistens rum den senaste veckan. Det tyska paret som går och lägger sig klockan nio varje kväll med varsin John Grisham-bok (som bara det framkallar lätt illamående) har inte så mycket att komma med när det gäller de kommunikativa gränserna Kulturfascisten så gärna vill korsa under resor. Alex är ryss och har stora jeans och sjukt små T-shirts och köpte blottar-rockar på Sean John-butiken på 5th Ave som kostar typ 10 lax. Även han blev tydligen förbisedd när det kom till de språkliga gåvorna då han inte säger ett jävla ord. Men åter till Vic. Vic är från början från Puerto Rico men residerar sen många år tillbaka i Florida. Där har han studerat ekonomi och är nu i New York för ett antal dagar trainee-utbildning för att sedan få ett sjukt välpröjsat kneg någonstans på Wall Street. Dock med den finansiella kris som sveper över USA just nu och som även påverkar resten av världen undrade inte Kulturfascisten om det var sjukt fel tillfälle att starta upp inom branschen. Vic förklarade över en middag och några öl detaljerna för varför USA:s finansiella kommer vända och Kulturfascisten förstod säkerligen ca 0,6 % av det han förklarade men en jävla trevlig prick var det i alla fall.

Men nu är som sagt denna desillusionerande resa till staterna till ända. Kulturfascisten skulle vilja först och främst tacka mannen själv, gud för att han hållit honom vid liv i detta rap-spel. Sen vill vi även tacka Loka som faktiskt gjorde detta ekonomiskt hållbart. För det skall gudarna ha jevfligt klart för sig att det gör inte Kulturfascistens civila jobb.

Tack New York och vi ses säkert nästa år igen. Till er andra, vi återkommer väl hemma på svensk mark igen med mer rafflande upptåg inom Mångiskoncernen.

Nu skall Kulturfascisten dricka mer öl i baren. Peace in the middle east. And I'm out!

Rookie misstake.

Vad kan jag säga? Kulturfascisten må verka kall och hård som en sibirisk vinter men inombords blöder ett hjärta för hans medmänniskor. Åtminstone kan vi väl försöka försvara oss med det. Då Kulturfascisten råkat skriva upp fel adress till ett ställe uppstod en viss förvirring. Att 7th Street och 3rd Avenue kunde helt enkelt istället vara 3rd Street och 7th Avenue komplicerade till en viss del till saker och ting. Det är nu vi kommer till misstage annars bara nybörjare gör. Tidigare reserfarenheter har lärt Kulturfascisten ett och annat genom åren. I New York är det obligatoriskt att inte ta hjälp med vägvisningar utan att ha bett om det först och det är vi mer än väl medvetna om. För här är people out to get paid! Det hela började med att en karta togs upp vid fel plats vid fel tillfälle. Att använda sig av hjälpmedlet karta är inget fel utan snarare en fantastisk assistans. Dock gäller det att se upp var när och hur du gör det. Kulturfascisten såg sig inte om och tog upp kartjäveln i en jonkarpark. På 2 röda har du en "vänlig själ" som dyker upp och småpratar lite och sen efter ett tag (inte på en gång) frgar vad du letar efter. I samma ögonblick som jonkaren (dock ovanligt presentabelt klädd) möter Kulturfascistens blick vet jag vad han är ute efter. Dock hinnes inte kartan plockas ned tillräckligt kvickt för att undvika det förväntade scenariot.

På 2 röda har jonkaren presenterat sig och erbjuder bara av "ren välvilja" visa vägen. Jag lyckas inte ruska av mig denne herre och blir tvungen att spela med och verka naivt oviss om vad som komma skall. När han inte lyckats hitta heller kommer det som jag väntat på. Jag gör mig beredd att visa att jag inte har några kontanter när snyfthistorian läggs fram. Bla bla bla försörja fru och barn bla bla bla en annan kille gav 20 bucks bla bla bla. Allt detta är Kulturfascisten rätt immun mot dock inte det som kommer efter. Det visar sig att han just kommit ut från kåken där han suttit ett par år efter att ha "råkat" stabba 2 killar i halsen med en kökskniv. Det sättet han säger det på och den blicken han ger mig säger ganska mycket. Nu börjar det alltså bli intressant. Med tanke på att vi står på en liten undanskymd tvärgata i de små "Ukrainska kvarteren" av New York känner Kulturfascisten att situationen inte är alltför lättundansluppen. Då jag visat att jag inte har några kontanter tycker han att vi ska gå till närmaste bankomat. En snabb men ändå relativt trovärdig lögn om att det svenska VISA-kort som innehas inte fungerar för tillfället i bankomaterna på grund av svenskt bankstrul som tillfälligt råder. Han tycker ändå vi skall testa men den gubben går inte. Istället som kompensation får Kulturfascisten bjuda på ett McDonalds meal. Tokjäveln viker inte en centimeter från ens sida förns maten är betald och klar. med 8 dollar mindre på kortet tar sig Kulturfascisten raskt vidare och tittar sig jävligt noga för innan han tar upp kartan igen.

1 st Brooklyn banks, 1 st wallride, 1 st backside nollie flip & 1 st stukad fot.

Joråsatte. Pös iväg till ett av världens mest kända och klassiska spots genom tiderna idag. Brooklyn banks är ett sådant spot som platsar i vilken Thrasher "Epic spots-bok" när som helst. Här har trick, stilar och skateboardåkare utvecklats genom tiderna.

Kulturfascisten själv ville mest bara se om det existerar över huvud taget och begav sig alltså dit under måndagen. Existerar gör det i allra högsta grad. Dock var det inte så välbefolkat av skateboardåkare utan mer halvgangsters och en och annan knullpunkare som rökte gräs. Detta hindrade inte Kulturfascisten från att mysa till en
fyra och en halv minut lång session. Som rubriken skvallrar hanns det alltså med en backside nollie flip (med skrapande tail) och en wallride. Wallriden var fanimig inte helt lätt heller då det inte är av det enklaste att få tillräcklig fart då allt lutar en aning uppåt och tegelmarken är knöglig. Sen var det roliga slut då Kulturfascisten skulle försöka sig på samma trick frontside. Detta trick behärskar inte Kulturfascisten och kan därmed till synes anses varit ett rätt dåligt beslut. En rejäl snedvridning av foten satte därmed punkt för denna nostalgitripp i det urbana NYC-landskapet. Men men, det är kul att få ha varit en del av historien.





Kom ihåg! "Livet är inget för amatörer" och det är inte frontside wallrides heller.

Celebrity spot

Celebrity spots New York City thus far:

1. Sarah Silverman

Bittra britter och bystiga börsmäklare.

Igår bestämde sig Kulturfascisten för att testa ett litet experiment som tidigare är väl beprövat men som jag själv inte testat i USA. Nämligen att gå till en bar ensam och se vilka reaktioner det framkallar och vilka följder det får. Vi har ju alla tänkt på och säkert varit med om liknande situationer tidigare. Är vi så fåfänga att vi inte klarar av tanken på att andra ser oss som ensamma och misslyckade ifall vi njuter av en kall öl i ensamhet fast i det offentliga rummet. Jag diskuterade ämnet en vända med min rumskamrat Tasha från Houston och hon sade att hon aldrig skulle kunna göra det. Framförallt för att hon var rädd att det skulle se ut som hon hade blivit dumpad eller bara var en miserabelt ensam figur. Själv har ju Kulturfascisten föga att förlora och satte sin plan i verket. Målet var en bar nere i Soho som han kände till sen tidigare som verkade rätt gemytlig. Hyfsat "classy" utan att vara en steril sjukhus-joint med vita väggar och inredning överallt. Den limegröna gåbortskjortan smidades på och så for Kulturfascisten bort. I New York gäller det att vara i tid på vissa barer eftersom alla går ut och dricker på dem rätt tidigt innan den riktiga kvällen vankas. Så i tid var han och slog sig ned i baren och beställde in ett par inhemska hästpiss till öl (den är billigare än importerad). Kvällen far ganska behagligt fram. Några små korta artighetsfraser utväxlas med förbipasserande och stolskamrater. Efter ett tag kommer det fram en kvinna och beställer 3 stycken Cosmo's (vad annars?). Vid det här laget har Kulturfascisten faktiskt tagit fram sin bok och börjat smygläsa lite i brist på saker att fästa blicken på. Kvinnan noterar boken och frågar inte varför jag sitter och läser ensam i baren på en lördag utan faktiskt vad som läses. Jag förklarar lite kortfattat att det är en bok om en trubadur som levde rövare under 60- och 70-talet och som skrev fantastiska visor emellanåt. Kvinnan verkar genuint intresserad av litteraturen och ler och presenterar sig som Heather. Heather visar sig vara en frånskild småbarnsförälder strax över 30-årstrecket någonstans. Hon är elegant klädd i en slags byxdress som skvallrar om att vi har att göra med en karriärskvinna. Mycket riktigt är Heather någon form av mäklare. Om det är börs- eller fastigheter vet dock inte Kulturfascisten då han för blott ett ögonblick är förlorad i Heathers ledigt uppknäppta vita blus med tillhörande väst som kanske lite väl mycket visar hennes kvinnliga behag såsom gud (alternativt någon plastkirurg) skapat henne.

Efter en stunds småprat frågar hon om Sverige och hur det är att bo i Stockholm. Innan jag ens hinner besvara hennes fråga slår en hand över min axel från andra hållet och en ganska stor snaggad karl i röd pikéskjorta brölar: "Sweden?! You're from Sweden ay? SVEN-GOORAN! Fockin nice to see someone who knows about real football unlike these poofs here in the states!". Mannen är en ganska berusad brittisk herre som visar sig vara här för en väns stundande bröllop. Jag märker att Heather är föga imponerad av min nya vän och ser sig besvärat om. Innan jag ens hinner vända mig tillbaka har idiotjäveln hunnit gå igenom Manchester City's statistik sen 4 säsonger tillbaka. Mäklarkvinnan Heather försvinner och jag har inget annat val än att bittert sitta och lyssna på bonnlurkens eviga tjat. Efter ca tio minuters gement nickande råkar Kulturfascisten snubbla på sig själv och glömma bort att fotbollshulliganer inte har humor och råkar säga att det gick ju bra för England i senaste EM-slutspelet (som för er icke-intresserade jag kan berätta att England inte lyckades kvalificera sig till). Detta skämt går inte hem hos den burdusa mannen men det gör Kulturfascisten däremot. Efter ett snabbt avslutande om ett toalettbesök smiter han ut och tar tunnelbanan tillbaka. På en corner store i nedre Harlem köper han en fortie Old English och en påse chips och vandrar hem till sitt rum där två tyskar ligger och snarkar. Några timmar senare dundrar Tasha in på rummet hög som ett hus och snubblar in i Kulturfascistens säng och frågar högljutt vilka de nya på rummet är. Hennes plan till Houston går klockan sex på morgonen och hon sliter ihop sina saker och snubblar iväg igen.

Kanske det inte är så dumt att njuta av ensamhet på offentliga platser? Hemmingway och Bogart lyckades ju göra fenomenet sexigt. Kanske så även Kulturfascisten? Men om Hemmingway och Bogart blev cock blockade av lönnfeta bittra britter låter jag däremot vara osagt.

Kom ihåg! "Livet är inget för amatörer" och det är inte New York City heller.

Edin for the win.

Kulturfascisten såg just att Mika vunnit tävlingen i Gefle. Föga förvånande kanske men grattis till dig ditt gamle halmpynt önskas från andra sidan Atlanten.

Trist turist och glada kicks.

Kära vänner. Nu har som sagt äntligen den riktiga semestern börjat. Vi mjukstartar lite med att köra några turistlistgrejer som man faktiskt kanske inte ens är så sugen på men som man känner att man ska ha gjort. Några saker Kulturfascisten inte har gjort i New York innan var bland annat Frihetsgudinnan samt Ellis Island och Guggenheim-museet.

Så dagen startade med en morgonpromenad i Centralpark vid halv nio på morgonen för att känna den ljumma morgonluften och dess lätta brisar för att egga upp kulturknölarna.




Sen var det då dags för Guggenheim. Detta välkända imperiemuseét. Iiiiinte så värst nervkittlande för Kulturfascisten måste jag erkänna. Den befintliga utställningen var Louise Bourgeois skulpturer och tavlor. Kulturfascisten själv ansåg att det mest var fråga om ett par överambitiösa fallosymboler samt ett rejält matriarkaliskt komplex. Men men, kolla in det om ni vill.



Efter den resa på den snåriga finkulturstigen med alldeles för mycket rötter och träskmarker att fastna i var det dags för en snabbvisit "hem" för lite lunch.




Efter denna gastronomiska färd bland smaker och strupupplevelser var det dags för dagens andra "måste". Miss Lady Lib, Frihetsgudinnan.





Mina vänner. Roligare än så här blir det inte. Sjukt överskattad fransyska faktiskt.

Vi hoppar raskt över istället till roligare saker. Jag tror att Nicke Svensson en gång i tiden kallade Martin Karlsson för the Carrie Bradshaw of skateboarding. Skribentmässigt kan nog detta stämma. Men jag tror inte Martin delar samma fascination för bögiga skor som varken Sarah Jessica Parker eller Kulturfascisten. Jag har haft flera Vans Era skor genom åren. Mitt senaste par var ett par klassiska vita som glömdes i Trollhättan och numer kanske ligger hemma hos Mika Edin. Men vad gör det när man har dessa?




KABOOM!



Dessa Vanspjuck är butiken Classic Kicks egna serie som säljs exklusivt i den butiken i New York. Classic Kicks är en av få butiker av detta slag som faktiskt är trevliga mot sina kunder och rent av vill att de ska handla där. Ska nog dit och koppa ett par till i en annan color way och låta vara kvar i kartongen för att sedan eBayas ut om ett par år. För de är ju rent utav off the hezaayy!

Nu kom detjust in ett tyskt par på mitt rum som innan bara befolkas av Kulturfascisten själv och Tasha som är från Houston där det fortfarande inte finns någon ström efter orkanen "Ike". Betyder detta att jag måste sänka musiken och sluta dricka Forties i sängen tro? Den som lever får se. Ska ändå ut och dricka lite öl på en bar som verkar schysst. Återkommer om det.

Kom ihåg. "Livet är inget för amatörer" och det är inte New York City heller.

Bummed out bumlife.

Kära vänner och medborgare. Vad ska man säga? Imorse tog Kulturfascisten sin tunga packning och begav sig upp för den långa backen längs West End Avenue för att gladeligen vifta med sin bokningsbekräftelse i ansiktet på kvinnan i receptionen och kräva logi för resten av vistelsen. Den blick och uttryck jag fick till svar har jag inte sett i en kvinnas ansikte sen senast jag försökte kurtisera framåt småtimmarna i hopp om sällskap. Med en talande blick som mer eller mindre basunerade ut "Är du helt dum i huvudet människa" tog hon en titt på Kulturfascisten och dennes ark fyllt av små bokstäver. "Var har du fått det här ifrån?" Frågar hon med sina kolbiteögon och nattsvarta hår som är hårt knutet i en tofs. Replikerande med sviktande självförtroende får hon till svar, "internet".

I vilket fall är papperet i min hand en värdelös handling som på sin höjd skulle fungera som papper man finner på de sanitära avdelningarna och rengör sina bakpartier efter vissa fekala behov.
Med svansen mellan benen och med krossade drömmar om tak över huvudet fick vi bege oss ut igen i den stekheta solen med full packning. Vandrandes genom staden utan en aning om hur situationen skulle te sig. Första stoppet blev Ray's Pizza som i alla fall enligt Ray själv är världsberömt. 2 flottiga cheese slices och en Dr Pepper senare var det dags att bege sig igen. Men nu tryter krafterna och det bestäms att en vila är på sin plats. Så ekipaget släpas bort till Central Park där Kulturfascisten somnar på sin packning.



När han senare väcks av en burdus vattenförsäljare inses det faktum att det nu finns ingen mer tid att spilla. Med skavsår på axlarna av en förbannat sträv "snowboardryggsäck" och i händerna från en San Diego-inköpt rullväska var det dags igen.

Så nu efter en dags vandrande och sökande har er tillgivne äntligen lyckats inkvartera sig för resten av veckan. Men det satt långt inne vill jag lova. Det har bråkats och tjatats. På spanska dessutom då portierns engelska var sämre än vad min spanska är och vi bör tillägga att den är inte bra så här 5 år efter Barcelona-tiden. Men troligtvis tjänades det in några pluspoäng för nu är vi här i en underslaf tillsammans med 2 killar från Dubai, en äldre herre vid namn Nick från Österrike och en slovensk tjej som jag ännu inte träffat.

Imorgon mina vänner börjar äntligen resan på allvar då logibekymmret faktiskt nu tills sist verkar vara löst. Det måste sluta för att kunna börja skulle jag vilja uttrycka det som. Med det öppnar vi en Miller Genuine Draft och firar att Äpplets spelplan äntligen ligger fri framför våra fötter. Låt äventyret börja!

Kom ihåg! "Livet är inget för amatörer" och det är inte New York City heller.

En ursäkt som är ursäktad.

Kära vänner. När jag spånar igenom de senaste dagarnas inlägg får jag en liten tår i ögonvrån. Det är dock inte glädjetårar som lite lätt rinner nedför Kulturfascistens rödrosiga kind. Nej det är tårar av skam. När jag läser tidigare inlägg ser jag mer stavfel än i Berra Berggrens rullskideåkning. Det kanske inte är så farligt tänker ni, men det är det. Kulturfascisten har genom livet byggt sin tillvaro på att hålla det svenska språket så intakt som bara möjligt. Då vi lever i en tid av brådska som även innefattar våra språk, såväl tal- som skriftspråk. Det är ordförkortningar i sms och MSN då vi inte verkar ha tid att fullfölja våra skrivna kommunikationer.

Men till Kulturfascistens försvar måste han ändå få påpeka att diverse anledningar såsom jet-lag och andra påverkningar kan ha bidragit till dessa missförhållanden. Speciellt om man faktiskt läser inläggens innehåll. Kulturfascisten lovar att bättra sig för att kunna behålla sin plats på den elitistiska pidestal han så majestätiskt placerat sig på.

Med detta sagt skall vi nu bege oss ut i den bistra verkligheten och bekräfta ett boende så vi kan skapa nya fantastiska berättelser om New York för eder tillfredställelse.

Kom ihåg! "Livet är inget för amatörer" och det är inte New York City heller.

Från drogrus till dimma.

Säga vad man vill om jänkarna. De må vara trångsynta och överlägsna samt rätt korkade generellt sett. Men en sak är de fantastiska med förutom att fritera mat. Det är deras fantastiska utbud av lagliga droger. Deras apotek är bara de en sprudlande kavalkad i färger innan man ens har satt i sig skiten. Hyllorna på ett pharmacy ser ut som Karamellkungenhyllan på Coop Forum. Kulturfascisten äntrade detta land med en rejäl förkylning och därmed införskaffade ett litet lager av diverse medel för bot. I ärlighetens namn har han inte blivit särskilt mycket bättre rent fysiskt sett. Men kvällarna blir destå roligare. De har ju fan ALLT! Kulturfascisten minns en svunnen tid när man behövde blandmissbruka receptbelagda insomningstabletter som t.ex Propavan med whiskey för att jämna ut dem båda trots den lilla triangeln (som jag fortfarande tror betydde något bra, som det gör för den homosexuella Teletubbien).

Visst man kanske inte kommer särskilt långt och blir ett med universum av röd Tylenol direkt. Men hostmedicinerna m.m är en helt annan sak. Det finns en bad boy som totaldäckar en och ger allt i omgivningen en lätt orange färg. Detta i en delikat mix av andra förkylningskurer och du har ditt eget blue hawaii som Christer Sjögren skulle skaldat. Dyrt är det inte heller, men framför allt är det lagligt. Det är inte konstigt att det här landet är så snedknullat med tanke på allt som med hjälp av en 20-dollarsedel kan bistå med. Om man sen tillsätter en gnutta av jänkarnas egna stoltheter som ett 6-pack ljummen hästpiss som Bud Lite eller dylikt är du i hamn.
De stiffa fransmännen som Kulturfascisten delar rum med verkar inte alls dela samma uppfattning. Tre dagar i rad har de gått på bio (så många roliga filmer har det inte kommit) när det vankas medicinering och lite finkultur-dvds på laptopen där i överslafen. Men så är de ekonomistuderande med. En av dem hade gått lös och skulle införskaffa allting som var riktigt "amerikanskt". Cowboyhattar och brist på självinsikt kanske du tänker då? Men nej, jag syftar på den enda kulturen dessa människor faktiskt har. Nämligen skräpmat och godis. Han hade laddat upp en friggin ICA-kasse med olika åderförkalkande ting. Allt från KFC till Skittles och Milkduds. Sen när han gick lös på sin påse Beef jerkey i sängen kände jag nästan det var min plikt att påminna honom om att fransoser "hatar" amerikanare likaväl som jänkarna hatar fransmännen. Det fick honom då inte att sluta stoppa i sig ena vansinnesprodukten efter den andra. "Men vänta nu" tänker du! Satt i Kulturfascisten alldeles nyss och lovordade den amerikanska utbudet av rus? Absolut, men man måste se skillnad på personlig utveckling av sinnet gentemot utveckling av magar och ådror. Nej medborgare, nu ger Kulturfascisten upp bostadsjakten och går upp till Amsterdam Avenue och inhandlar en en-liters Old English och öppnar sinnet inför vad morgondagen skulle kunna erbjuda. Funderar på att somna till Ulf Lundells "Jack" ikväll. Filmatiseringen då naturligtvis, inte boken. Jag låter hellre Göran Stangertz och Kjelle Bergqvist återskapa verket.

Tills nästa gång kamrater.

Kom ihåg att "Livet är inget för amatörer" och det är inte New York City heller.

Stress och lugn i symbios.

Har sprungit runt halva jävla New York nu. Åkt mellan Harlem och Chelsea och sprungit in personligen på alla hostels och kollar efter lediga rum. Ingen lycka där inte. Nu är jag tillbaka i källaren där det finns gratis wi-fi och att det är 26 grader varmt och fockin' strålande sol utanför. Blir helt vansinnig. Var inne på West End Studios (där Kulturfascisten har bott förut) och fick till svar att det inte fanns något ledigt överhuvud taget. Antingen så ljög kärringen Kulturfascisten rätt upp i nian eller så spelar just nu internet och en bokningsagentur mig ett dyrt spratt. För när jag för en stund sedan satte mig ned och sökte på hostals så fanns det ett alternativ som hade en ledig bädd i sju dagar. Nämligen West End Studios! Sitter just nu som på nålar i en höstack och hoppas att jag inte får något jobbigt mail om att bokningen inte kan bekräftas. I så fall blir det dyrt hotell för en natt och fortsätta problemet efteråt. Hur surt känns det inte att spendera New York-resan med att leta boende varenda dag?

Men som sagt. Mitt i dagens stressmoment tog Kulturfascisten sig lite "me-time" och satte sig ned i solen med en stor snus och en god bok.


"Ett bluesliv" av Klas Gustafsson. Det är en biografi om allas vår Cornelis Wreeswijk. Än så länge är den "trevlig" men inte speciellt nervkittlande. Inga större avslöjanden eller mörka hemligheter som man inte redan visste om. Men men, den kanske repar upp sig framöver. Lovar att återkomma om detta vid senare tillfälle. NYC och Cornelis känns inte riktigt hand i hand just nu.

Vad kan man mer säga? New York är väl en rejält perspektivförskjutande stad. Man vet inte riktigt om man är överväldigad av allt runt omkring eller om man rent av känner sig som hemma och inte tycker saker och ting är värst speciellt. Svår känsla att beskriva. En sak är dock inte som förr. Kvinnorna! Sist Kulturfascisten var på plats kunde han inte gå runt utan att bli psykosförälskad efter varje gata. Nu känns det som alla dessa fantastiska varelser flytt för de hörde rykte om att Kulturfascisten och hans fördömande var på ingång? Här är de inte i alla fall. Klart att det finns några men New York är sig inte lik på den punkten. Ikväll ska nog Kulturfascisten skjuta undan bekymmer och göra det som bara ser cleant ut på film. Gå ut och äta och kanske ta en drink ensam. När Boogart gör det är han antagligen världens sexigaste mansideal. Men frågan är om samma gäller för Kulturfascisten. Jaja, bästa gåbort-skjortan åker på och så får vi se hur det går.

Kom ihåg! "Livet är inget för amatörer" och det är inte New York City heller.

Vad står på schemat idag då?

Ja, det är en bra fråga. Jag skulle vilja konsumera. Men tyvärr är mitt boende på 95:e gatan över och det verkar som hitta nytt boende står högst på listan. Enligt internet finns det inte ett ledigt hostel i hela New York men eftersom Kulturfascisten är ett litet charmtroll skall han glida runt i stan och fråga snällt i receptionen. Önska honom lycka till för om detta inte löser sig så blir det crack alley. Där finns oftast inget wi-fi så om ni märker att det slutas uppdateras så betyder det att kulturfascisten antagligen ligger och dör i AIDS (man får skämta om det numer) i någon gränd.

Kom ihåg! "Livet är inget för amatörer" och det är inte New York City heller.

Hur man kyler öl i NYC

Trots att det är slutet av September så är Jugga NYC fortfarande varmt som fan. Eftersom Kulturfascisten är en erfaren karl har han sina knep om hur man håller ölen kall varma kvällar (det är jäääävligt varmt på rummet kan jag lova). AC:n fungerar alldeles utmärkt som komplement till kylskåp.



Några minuter framför en sådan här bad boy och din Red Stripe faktiskt hamnar under rumstemperatur. Kaboom!

That's just how Kulturfascisten rolls!

Första riktiga dagen till ända. Jag hittade inte den gamla damens lilla sopphål i väggen ute i Queens. Jag åkte ta mig fan ut dit för att köpa frukt när allt kom om kring. Men goda nektariner var det.
Sen skulle jag även hitta den gömda sneaker-affären som inte heller hittades. Kulturfascisten tror att han kanske var lite väl kaxig denna gång i storstaden och sket i karta. "Kulturfascisten kan staden som sin egen bakficka" var tankegången. Men riktigt så gött skulle vi inte ha det tydligen. Själv skulle Kulturfascisten ut och käka på en italiensk restaurang ikväll men de slutade med öl och Doritos till kvällsmat istället.



Kulturfascisten skruvade faktiskt ihop en skate med dagen till ära. När han ändå var ute i Queens passade han på att smita förbi för att se om curb-spotet var kvar i livet och det var det.



(Vid vägen! En liten nätt ersättning från Adidas kanske vore på sin plats med tanke på de miljontals människor som läser den här bloggen. Who the fuck is Blondinbella?)

Just i skrivandets stund sitter Kulturfascisten nere i pingisrummet och super med ett gäng danskjävlar. Får se hur det går.

Kom ihåg! "Livet är inget för amatörer".

God morgon världen!

Klockan är 09.45 i New York och det är dags att ta sig ut i djungeln och leta upp alla ställen som Kulturfascisten hittade förra besöket. Febern har gått ner något och Kulturfascisten kanske rent av kan lyckas ta sig runt en del. Varmt som satan är det i alla fall så ni höstfrusna svennar kan kura ihop er i era filtar i höstrusket med er Coffee House-latté. Själv skall jag nog käka på den salladsbaren som ligger några gator ned där det jobbar en liten snärta (hon gjorde det förra året och gud nåde om de har sparkat henne sen dess). Sen måste jag även ut i Queens och leta upp den gamla damen med den fantastiska tomatsoppan. Den borde göra susen för ebolan Kulturfascisten ligger inne med.

Framme!

Äntligen framme i New Fockin York. Här är klockan 22 just nu men för mig är hon 04. Med tanke på att Kulturfascisten varit uppe sen klockan halv sex imorse med en jävla förkylning och feber känner han sig inte helt snärtig. Boende situationen har löst sig tillfälligt i alla fall. Kulturfascisten har hookat en säng i ett litet rum med två fransmän och en fransyska som snackar skit om mig fast de inte tror jag hajar det. Dock verkar de vara neeerds så det gör inget. Har åtminståne lyckats bli homie med Puerto Ricanen i disken och ovän med en fet brud på den närmaste supermarken uppe vid Broadway. Kulturfascisten undrar dessutom om det inte var Tru-Life som stod och ciggade utanför butiken och kollade lite snett?

Annars var flygresan dryg som alla transatlantflygningar är i allmänhet. Trångt som satan och med en konstant rinnande näsa som äcklade mina säteskamrater. Dessutom satt det ett jävla kanadensiskt pulver framför mig som vägrade stänga av sin dator vid landning trots att personalen sa till honom upprepade gånger. PLUS att när drängjäveln tillslut stänger ner datorn så tar han upp sin jävla iPhone och börjar ringa eller smsa med den?! Men rättvisan vann tillslut för sen spydde både han och hans äckliga flickvän ner sig under inflygningen. Sjukt roligt.

Nu ska Kulturfascisten försöka vända saker till rätsida på något underligt sätt. Men lovar att återkomma med resten av resans eskapader så ofta som möjligt.

Kom ihåg! "Livet är inget för amatörer".

Då universum pissar dig rätt i ansiktet.

Kära vänner. Då sitter Kulturfascisten på Arlanda flygplats och väntar. Kulturfascisten vaknade imorse av en bekant känsla. Nämligen den av feber. Jo då, samma dag som avresan låter virusfloran sitt sköte över hela min kropp och en praktförkylning är numer ett faktum. Dessutom hade detta tillstånd bidragit till att en lättare försening var på sin plats och stressen överhängande. Just nu sitter jag med feber, blöder näsblod och är omgiven av sjukt otrevlig cafépersonal som tar 35 spänn för gammalt sumpkaffe. Ibland är livet bara så där underbart som på film. Men men, förhoppningsvis går det bättre och bättre från och med nu.

Kom ihåg, "Livet är inget för amatörer".

Vi hörs snart igen.

Don't call it a comeback!

Eller vadfan? Gör det. Kära vänner och ovänner. Efter en tids frånvaro på grund av tekniska bekymmer är vi alltså tillbaka på banan igen. Inte nog med det. I 2 veckors tid nu slår Kulturfascisten sig ur den babylonska skökans låsta kättingar och är med andra ord ledig. När man äntligen får lite tid över gör man självklart det enda rätta och drar iväg utsocknes. Därför beger sig nu Kulturfascisten över atlanten till den ämrikänske östkusten och New York City. Självklart kommer vi rapportera om de eskapader som kommer följa de närmaste veckorna. Med tanke på att Kulturfascisten åker ensam, utan boende eller speciellt stor budget kan det bli en och annan skröna att förtälla eder. Kommer Kulturfascisten sluta sina dagar i någon crack alley uppe i Harlem? Den som ser får leva helt enkelt. Att detta kan sluta illa har vi nog redan konstaterat.

Så mina vänner. Imorgon bär det av och som sagt, "Livet är inget för amatörer" och det är inte NYC heller. Vi hörs och syns!

Just det! Glöm för inte nu för bövfelen att du kan läsa Kulturfascistens snedvridna syn på tillvaron i tryck med. Transition Magazine (www.transition.se) är den blaska som lade det högsta budet och landade guldkontraktet med eder tillgivne.