Smaken är som baken - Syndromet U.D.A

Häromdagen avnjöt Kulturfascisten ett gemytligt livsporträtt av skådespelaren Ernst-Hugo Järegård. Denne svenske klenod. En fantastisk skådespelare och oerhört intressant person. Dennes storhet och glans till trots kunde Kulturfascisten inte sluta tänka på en sak under hela programmet; nämligen dålig andedräkt. Nu framgick det ju av programmet att Järegård själv var en fåfäng och oerhört väl-groomad man med höga krav på såväl hygien som klädstil (och klä sig det kunde han!) men ändå etsade sig tanken fast i sinnet och vägrade lossna. Då ställer vi oss frågan, kan man på en människas utseende ana dålig andedräkt? Kan alltså en person se ut som om han eller hon lider av detta problem? Jag anser det. Jag vill på något sätt inte förnärma Ernst Hugos minne då jag själv hyser den största respekt för hans karriär, men fakta kvarstår. Karln ser ut att ha dålig andedräkt. Är detta den slutgiltiga spiken i vår ytliga och utseendefixerade tillvaros kista och är det då jag som slår i den? Så må vara men jag står vid min åsikt.

Dock får detta inte misstolkas som att endast äldre människor kan lida av syndromet Utseendemässigt Dålig Andedräkt eller U.D.A som vi numer kallar det. Nej absolut inte. Beviset på detta är skådespelaren Matthew Fox, känd från serier som Party of five och Lost.



Dock upptäcker vi ett intressant mönster i och med inkluderingen av den annars så hunkiga Fox. Nämligen tung andning! Kan detta vara svaret på varför vissa personer kan tänkas lida av U.D.A? Det är min teori. Tung andning medför en närvaro av andedräkt som betraktaren relaterar till och sen bildas en uppfattning om dofter från fiktiva munhålor rent psykiskt. Svaret är enkelt, tung andning. Sluta andas tungt på televisionen och vi är kvitt problemet. Kanske skådespeleriet får sig en törn och måste hållas tillbaka men det är för erat eget bästa.

Kom ihåg! Livet är inget för amatörer och det är inte skådespeleri heller.

Hands - Dues paid

Så var den äntligen här. Nyss fick ni mixtapet och nu bjuckar vi på en helt göttepöse med blandade godbitar i form av egna tolkningar av klassisk boom bap. Lil' five fingers funkee gör det igen. Denna gång är det straight up remixer. Här ger vi er Dues paid: www.illshitrevival.com/audio/Hands_-_Dues_Paid.rar

Kulturfascistens egna favoriter är nog än så länge CL Smooth's "Take you there" (lyssna på hooken), "Danger" med Blahzay Blahzay och naturligtvis Funkdoobiest's "Pussy aint shit.

Tanka hem skiten nu för ert eget bästa! Kaboom bam goddamn, nyårsnatten är räddad!

God jul till alla & envar!

Kulturfascisten är inget huge fan av julen men är en sympatisk människoälskande själ som inte vill dra ned stämningen för andra som råkar uppskatta högtiden.

Så från mig alla till er alla, en riktigt god jul (förutom Belgare, jag tycker verkligen inte om belgare).

Hands - Every night's a Tuesday night mix

Kulturfascisten har tidigare bjuckat på godbitar från denne funky herre och har ingen anledning att sluta nu. I väntan på den beryktade remix-skivan släpps nu ett mixtape (det tredje i raden) fyllt till bredden med bumpin' tracks, blends & cuts.

Tanka, packa upp och bli packad till tung-gunget. Kaboom! Hands - Every night's a Tuesday night hittar du här:

http://www.illshitrevival.com/audio/Hands_-_Every_Night%27s_A_Tuesday_Night_Mixtape_(5ingers_&_2urntables).rar

Svenska Skateboardgalan 2008 (The juice)

Vad hände där egentligen bakom kulisserna?

ACCEPT NO IMITATIONS!

Fick ett tips om detta http://kulturfascist.blogspot.com/2008/11/vlkommen-tack.html och var tvungen att se om det var sant. Ville inte tro det först men ni ser själva.

Kom ihåg! Bara för att det glittrar betyder det inte att det är guld. Var på er vakt för billiga knock-off's. Vi visste ju alla att de skulle börja dyka upp förr eller senare men.

RECLAIM THE STREETS!

Bröder och systrar! Tiden har kommit att ta tillbaka de gator som rättmätigt tillhör oss. För länge har vi blivit hunsade på våra egna gator och torg. Det är dags att stå upp mot förtrycket. Vi måste förena oss i kampen mot den gatudiktatur som nu råder i vårt samhälle.



Jag talar naturligtvis om barnvagnsnazisterna! Denna förtryckarstat som gör våra gator osäkra och helt utan hänsyn rent regelvidrigt bokstavligt talat kör över oss vanligt gräsrotsfolk. Dessa desillusionerade kreatur har likt en sydamerikansk diktatur tagit över gatorna utan ett uns av demokratisk inblandning. En och en, på led ellre i stora folksamlingar ränner de planlöst omkring och siktar gärna in sig på unga laglydiga medborgare. Regler och lagar tillbordas icke för dessa samhällets bulldozers. Samveteslöst krossar de allt i sin väg eller nöjer sig med att endast sinka den hårt strevande arbetaren i dennes försök att ta sig till jobbet.
Vad får er att tro att ni har rätt till fullkomlig vett & etiketts-anarki när det kommer till det offentliga rummet? Är det en medveten strategisk komplott eller är är ni bara av naturen rent onda i samma anda som Kants teorier?
Vad är ni ute efter?

Likt de klassiska bilderna av den ensamme mannen på Himmelska fridens torg som trotsar regimens pansarvagnar tänker jag nu ställa mig mot förtrycket en gång för alla. Ni är en belastning och era parasiter till barn kommer med största säkerhet vara en belastning för samhället inom bara några få år med tanke på den fostran de kommer erhålla från dessa föräldrar.
Kommunalpolitiker avsätter stora summor av skattebetalarnas pengar på förbud och skyltar angående skateboardåkning på Sveriges gator och torg. När skall dessa insatser även gälla det verkliga problemet frågar Kulturfascisten sig?
Vi kräver omedelbar reaktion från regeringen. Reinfeldt, gör ett sista rosslande andetag och gör en insats för att rädda din allians ansikte genom att göra något för dina medmänniskor.
Inför ett strikt utegångsförbud för barnvagnar efter klockan 12 om dagarna. Under dessa tider får ej heller mer än ett ekipage vistas bredvid varandra där utrymme inte ges. Söndag är undantaget utegångsförbud. Då kan de få förpesta och decimera gatutrymmet bäst fan de vill.

Som sagt! Våga stå upp mot förtrycket! Det är dags att ta tillbaka våra gator och göra dem trygga igen. RECLAIM THE STREETS!

Så var den här äntligen!

Nej jag pratar inte om årets julklapp. Nej, här pratar vi om en återkommande svensk (media)tradition. Likväl som Gävlebocken bränns, midsommar firas och vasaloppet körs så finns det en årlig högtid som i år kom senare än väntat. Jag trodde nästan vi skulle gå ett helt år utan den för första gången på många år men så damp det ner som ett brev beställt från suspekta hemsidor.

Jag pratar naturligtvis om det "nya dödsknarket"!
Varje år (oftast under sommaren) fylls kvällspostens löpsedlar med fetstilta rubriker som skaldar, varnar och upplyser oroliga föräldrar om "Så vet du om ditt barn tar det nya dödsknarket".
Den fantastiska kvällspressen upplyser till alltid lika målande vad det heter, hur du får tag på det, hur ruset ter sig och allt annat som dagens ungdomar behöver veta för att kunna avnjuta nya vägar till avskärmning från finanskriser, arbetslöshet, sexuella övergrepp och allt det där vårt fantastiska samhälle består av.

I år heter det nya dödsknarket Mefedron (egentligen 4-metylmetkatinon) och är ett pulver som enligt utsago avger en distinkt doft av skaldjur och enligt statens folkhälsoinstitut "anses kunna ge ett euforiskt rus med hallucinogen effekt"

Symptomen ungdomarna brukar uppvisa är bland annat förvirring och apati säger personalen på Mariapool i Stockholm. Låter ungefär som att vara ung över huvud taget tycker Kulturfascisten? Stackars föräldrar som nu endast har dessa direktiv att gå på när de ska CSI-kartlägga deras barns tillvaro då de symptomen stämmer in på de flesta mellan 13 och 20. Förvirring och apati är lite som i alla fall Kulturfascistens egna tillvaro har kantats av de senare åren.
Det är tragiskt att en ung flicka nyligen gick bort på grund av användandet av det nya dödsknarket som klassades som olagligt så sent som igår.

Men tack Aftonbladet för att ni hjälper till att hålla mig a´jour bland knarket. För lite lustigt är det ändå hur just trendkänsligt de nya drogerna är. Tack för att ni som sagt uppdaterar mig om vilka de är, var jag hittar dem och hur fantastiska de kan göra en.

Bloggsistren

Vi här på Kulturfascisten kanske inte har träskpunken fasttejpad närmast pungen direkt men musik tycker vi om. Därför lägger vi till kollegan Fröken Bünger här bland annat värt att kolla in förutom Fascisten själv.

Så klipp luggen, putsa nitarna och fyll Jack Danielsflaskan till bredden med äppeljuice och smyg förbi Freuhlein Büngers blogg vettja.

Kom ihåg! Livet är inget för amatörer och det är inte bloggcirkusen heller.

Mer gammal Kulturfascisten i Transition.

Lyckades lista ut hur man gick till väga för att läsa alla upplagda gamla nummer av tidningen på nätet. Så här är ännu en webb-version.

http://issuu.com/transition/docs/transition_nr4_2008/105

För att läsa om "Kulturfascisten och sexualiteten" får du ta dig till tidningskiosken och inhandla senaste utgåvan som finns i hyllorna nu.

Alla heter inte Glenn i Australien.

Nej det gör de inte. De heter Sean Men vi börjar från början. Idag kom det in en karl runt 30-strecket på Kulturfascistens arbete och skulle inhandla varor i dennes detaljhandel. Med sig hade han en barnvagn med tillhörande barn. Lite smådrygt och likgiltigt responerade herren Kulturfascistens välkomsthälsning och erbjudande om assistans i besöket.

Ur svaret som var på engelska lyckades även en distinkt aussie-dialekt urskiljas, därav kan vi utgå från att karln var från Australien. Efter en stunds smygande inhandlas en del varor och likgiltigheten i mannens svar fortsätter. The boy from down under betalar sina varor och lämnar butiken. Dock kvarstår en liten detalj. Barnet! Den barnvagn med tillhörande knodd står kvar på den plats den först lämnades. Ca 45 sekunder senare kommer mannen in och hämtar det kvarglömda kollit. 45 sekunder kanske inte verkar som en stor sak men att överhuvudtaget tanken på att ens glömma bort sin egen avkomma i sin konsumtionslust är skräckinjagande. Hur kan man göra något sådant? JO! Det ska jag berätta för er nu. Kulturfascisten har nämligen utvecklat en teori för detta fenom som just är ett fenomen och säkerligen svaret på ovanstående fråga.

Så här ligger det till, helt utan undantag. I Stockholm (i hela landet säkerligen ett enormt mörkertal) finns det en större mängd australiensiska herrar runt just 30-strecket som heter Sean. Ja, ALLA heter Sean och inget annat. Vad gör de här undrar ni?

De är här på grund av Linda och Helene. Linda och Helen är de svenska tjejer som gör sin obligatoriska resa till Australien när de är i 20-årsåldern (Kos och Kreta har numer ersatts). De åker dit, börjar "älska" surfing och inte minst Sean! De gör det allihopa. Varje Helene, varje Linda och varje Sean. De äslakr varandra naturligtvis djupt efter att ha känt varandra i 3 veckor och kommer vara ihop för evigt. När en månad gått och Linda eller Helene måste hem till Sverige sker ett tårdrypande farväl men med löften om evig trohet och ett snart återseende (som för båda parter är relativt tomma ord). MEN! Då vill de sig så att när Linda och Helene kommer hem till Svedala igen infinner sig ett lätt illamående, humörsvängningar och svällande mage som ej beror på kost eller liknande. Nej det är livets fantastiska cirkel som tar vid och en lätt oönskad graviditet är ett faktum.

Följande sker. Sean flyttar till Sverige för att ta sitt faderliga ansvar, fryser och relationen knakar i fogarna. Sean stannar dock kvar efter separationen och har delad vårdnad om Lill-Sean.

Det är därför Sean är kapabel att glömma sitt förbannade barn i en butik därför att Sean drömmer sig tillbaka till värme, sol och sexiga surfarstränder hemma down under. istället är han fast på något byggnadskneg i ett gråkallt Stockholm tillsammans med sina hundratals gelikar. Case solved! Good thinkin' Batman! Elementärt min käre Watson o.s.v o.s.v.

Slutsats. Alla heter Sean i Australien och har en liten oäkting med Linda eller Helene Stockholm. KABOOM!

Livet är fan inget för amatörer skall ni veta.

Biggedyback in tha days. Rap edition Pt. 2

För ett tag sedan fick ni smaka på godsakerna från duon Sci-Fi & Hands. Även om man inte är down like the syndrome med boom bap kan detta till och med få din morsa att få lite crack-ryckningar i jazzpjucksen av så här fonky tunes. Som om ni som fick blodad tand av föregående kan vi nu berätta att snart släpper karln bakom spakarna på den svettdrypande SP-1200:an Hands, en egen remixskiva med egna tolkningar av 90-talets créme de la créme av tung-gung. Enligt säkra källor är det riktigt nära nu och vi kan här bjuda på ett litet smakprov på underverket i form av lite snippets. Skiten hittar fläkten helt enkelt och dessa babies skulle säkert varit Carrol approved under FTC-tiden.

Här hittar du snippets: http://www.isk.kth.se/~andersn7/hands_-_dues_paid_snippets.mp3

Och eftersom ni inte får nog:

http://www.myspace.com/5ingers

http://www.myspace.com/scifihands

http://www.illshitrevival.com

Kaboom bam goddamn!

Ett skithuvud, ett före detta skithuvud och ett skithuvud som inte vet om att han är ett skithuvud.

Kulturfascisten har den senaste tiden gjort ett avbrott från den tyngre litteraturen och gått lös på lättsammare crap i form av biografier. Biografier bör nog ses som ren underhållning och är säkerligen lika sanningsenlig (i de flesta fall) som sin grann-genre fiktionen.

3 olika självbiografier har avverkats mer eller mindre samtidigt. Kulturfascisten har en förmåga att parallellt läsa flera böcker på samma gång. Kan bero på dåligt tålamod eller rastlöshet, vem vet?
Dessa tre verk har en gemensam nämnare, nämligen skithuvudet och det är inte Kjell Bergqvists klassiska karaktär i Vinterviken vi diskuterar då (hur än fantastisk tolkning det än må vara). Nej här handlar det om 3 stycken olika personer med olika skithuvudaspekter. 3 individer, 3 skithuvuden.



"Bukowski - En biografi". Howard Sounes

Jag har aldrig riktigt fått grepp om Bukowskis böcker. Har läst både romanerna och en del poesi. Vid första anblick har jag för mig att jag drogs till den skitiga, opolerade och vad jag trodde då var en oromantiserad bild av ett människoöde och leverne. Det har alltid diskuterats flitigt huruvida Bukowskis fiktiva karaktär Henry Chinaski återspeglar författarens riktiga liv. Att de är mer eller mindre samma person finns det väl ingen som ifrågasätter. Men under biografins gång dödas min tidigare nämnda uppfattning om det "oromantiserade livet" just därför att det var tydligen precis det Bukowski gjorde. Inspirerad av John Fantes bok flyttar han till samma kvarter som denne skriver om och mer eller mindre söker upp det skitliv som han senare kom att skriva om. Därmed är lite av det nakna och ärliga i min bild av Bukowski rejält skakad. Dessutom är berättelserna om Bukowski's egna beteende mer något som man förknippar med GG Allin eller valfritt freak vilket mer bara bekräftar att Bukowski var ett skithuvud. Det skall dock tilläggas att detta är något Bukowski aldrig hymlat med och mer eller mindre stått för. Denna ärlighet får väl uppskattas antar jag.



"Grace after midnight" Felicia "Snoop" Pearson & David Ritz.

Tack vare ett fruntimmer i Kulturfascistens bekantskapskrets är han numer hooked på tv-serien "The wire". En serie om livet på Baltimores gator och en poliskår som kämpar för att rensa just dessa. Faktiskt en rätt inspirerande serie som inte bara innehåller gunfights och "fuck's" var och varannan sekund som annars HBO-serier brukar göra. Nej det finns rent av lite innehåll med. Framförallt lyckas de få betraktaren att hysa sympati för båda sidor. Man sympatiserar med poliser, knarklangare och fan och hans moster samtidigt som man avskyr lika många karaktärer. Till slut vet man inte vilka som är protagonister respektive antagonister vilket gör det hela delikat att avnjuta. En av karaktärerna i serien är "Snoop". Ett kvinnligt väsen som arbetar som hit(wo)man åt en av de ledande thugsen. Det som är fascinerande med denna karaktär är det faktum att hon plockades direkt från Baltimores gator där hon mer eller mindre arbetade med samma saker som serien handlar om och spelar sig själv i viss mån. Hon bär bland annat samma namn i serien som i verkliga livet. Allt detta berättar hon om i "Grace after midnight". Visst är det sjukt intressant att höra hur gatu och fängelselivet påverkat en tjej i samma ålder som Kulturfascisten själv. Dock innehåller boken för mycket tjafs om hur hon ändras hela tiden i olika riktningar fram och tillbaka. Dessutom är boken skriven i fruktansvärt korta stycken att berättelserna aldrig hinner få något större djup eller mening. Man hinner liksom inte ta till sig av realiteten innan det är dags för nästa skröna. Men förvandlingen från skithuvud till före detta skithuvud är naturligtvis en fin historia som på något sätt är menat att inspirera andra i rätt riktning. Dock är detta nog bara för hardcorefans av serien.



"Cheech & Chong". Tommy Chong

Herregud?! Detta skräp inhandlades på ren impuls under berusning och uttråkning på JFK-Airport i New York.
Stonerfilmer har aldrig riktigt tilltalat Kulturfascisten trots dennes ändå rätt drogliberala syn. Det är en rätt onödig genre helt enkelt. Ett litet småfnitter till Half-baked kan ha yppats men utöver det ingenting. Denna biografi måste vara bland de mest desillusionerade av alla genom historien. Helt utan självinsikt beskriver Tommy Chong (den smala skäggiga snubben av dem) hur de två helt förändrade synen på film och komedi och var pionjärer och bla bla bla. Visst är det lite halvkul att läsa om Chong's musikaliska karriär med olika Motownturer och namedrops. Men det slutar där. Vem fan ser Cheech & Chong som några komiska genier som radikalt skakat om både film och humorvärlden? Nej, här har vi den tredje gradens skithuvud som är den värsta av dem alla. Den som inte själv inser att han är ett skithuvud.

Håll er långt borta från skräpet.