Fråga er inte hur jag nu snubblat över ett avsnitt av det här från första början för det är inte relevant och kommer ta för lång tid att förklara.
I en fantasivärld är allt möjligt. Det har vi lärt oss av fantastiska berättelser som Den oändliga historien, Narnia och Bröderna Lejonhjärta etc etc. Fantasin är den tillflyktsort vi tyr oss till när verkligheten blir för outhärdlig och vilken underbar plats den är. Men, även fantasin har ju sina gränser. Ett visst mått av realitet måste ju ändå tillfogas för att fantasin inte skall bara bli ett enda stort tomrum utan några som helst barriärer. Det är här nämnda avsnitt ur serien My Little Pony kommer i fokus.
Jag har inga problem med att pastellfärgade små minihingstar kan tala. Att de flyger? Varför inte? Till och med att de skjuter regnbågar ur aschlet är ok med mig.
Men kom för fan INTE här och säg att det är möjligt ens i fantasin för ett djur med hovar(!) att greppa en vattenkanna??!
Någonstans måste ju gränsen dras för bövfelen? Vi kan inte låta saker skena iväg i blindo utan att ifrågasätta det faktiskt möjliga ens i fantasin.
Jag tycker det är viktigt att vi lär våra barn att de mer än gärna får ge sig hän ut i den underbara världen av fantasi, bara det har ett fast grepp om verkligheten när de besöker den.
Om du vill bevittna detta tecknade LSD-spektakel med egna kritiska ögon så kan du göra det här. Notera gärna då Sex & The City kopplingen med ett härligt tjej-gäng i konstiga kläder som springer på rullband samtidigt som de blandar frozen margaritas och pratar trassliga relationer. Dikten imiterar livet eller åtminstone HBO.
Nu ska jag sova för första gången på mycket länge.
Kom ihåg! Livet är inget för amatörer och det är inte gelefärgade små grishingstar heller.
Inlägg
